Sången om den köttätande växten Roger som hatar lever och egentligen är vegitarian

Våran Roger är väldigt fin
Han fungerar som diskmaskin
Han sätter i sig alla rester
som vi får kvar


<3 Trazan&Banarne

Pokerface

En människa har flyttat in i mitt huvud. En människa jag aldrig mött. Hon skrattar åt mig på ett slugt sätt. Hennes mörka ögon innehåller ondska och hennes röda läppar viskar i mitt öra. Hon sitter på min axel och när jag minst anar öppnar hon sitt svarta hjärta för mig.

Jag vill skrika åt henne att vara tyst. Jag vill slita hennes hår och klösa hennes ögon. Jag vill lägga mina kalla händer kring hennes hals och klämma åt tills ljudet av hennes äckliga stämma tynar bort.

Istället sätter jag mig tyst tillrätta för att lyssna till hennes vidriga berättelser om Dig. Jag uppslukas av hennes närvaro och hennes hesa skratt blir den enda verkligheten. Hon äter mig. Hon livnär sig på mörkret och slår sönder de strimmor av ljus som hittar in i vrårna. Hon har mig i sitt våld. Hon regerar.

Jag gråter. Jag skriker. Jag vrålar ut min ångest. Rakt i hennes ansikte skriker jag. I Ditt ansikte skriker jag. Jag skriker det hon viskat till mig. Jag skriker det Du fruktar mest av allt. Jag vaknar.

Tystnad. För första gången på lång tid är hon tyst. Hon ser chokad ut. Du släpper taget om mina handleder och drar mig intill Dig. Det får hennes annars så stolta hållning att sjunka samman en aning. Jag svär åt henne och hennes nyss så röda läppar bleknar till färgen.

Jag vaknade. Än så länge är jag fortfarande vaken. Men man vet aldrig. Hon är här i faggorna. Hon ropar på mig. Varje gång blir jag lika överumplad och det tar några sekunder innan jag ber henne dra åt helvete igen. Än är hon stark, men jag kommer vinna för jag har något hon inte har. Jag har trumf på hand. Jag har ett ess i rockärmen. Jag lever. Det gör inte hon...

Vattenskalle

Av en anledning har min hjärna satt stopp för all produktivitet de senaste månaderna. Inte för att det inte finns tankar där inne. Oh no, thats not the problem. Problemet är väl snarare att det existerar ett hav av tankar. Eller nej, inte ett hav. Ett hav är för kompakt och sammanhängande. Det skulle man kunna göra något av. Snarare handlar det om att det är dimma i min skalle. Om man nu måste likna tankarna vid vatten i någon form... Ja just det. Dimma. Svårfångad. Ogreppbar. Förgänglig. Så brukar det för visso vara men dessa tankar har av någon anledning förefallit mer splittrade och omöjliga än vanligt.
Tills nu. Nu har poletten trillat ner. Dumma mig. Så korkad! Nu kopplar jag. Nu kopplar jag varför livet känns som en sörja och huvudet som vaccum. Alla tankar kan spåras till en enda liten sekund i mitt liv. Den sekund det tar att öppna ett worddokument i en annans dator.