Pokerface

En människa har flyttat in i mitt huvud. En människa jag aldrig mött. Hon skrattar åt mig på ett slugt sätt. Hennes mörka ögon innehåller ondska och hennes röda läppar viskar i mitt öra. Hon sitter på min axel och när jag minst anar öppnar hon sitt svarta hjärta för mig.

Jag vill skrika åt henne att vara tyst. Jag vill slita hennes hår och klösa hennes ögon. Jag vill lägga mina kalla händer kring hennes hals och klämma åt tills ljudet av hennes äckliga stämma tynar bort.

Istället sätter jag mig tyst tillrätta för att lyssna till hennes vidriga berättelser om Dig. Jag uppslukas av hennes närvaro och hennes hesa skratt blir den enda verkligheten. Hon äter mig. Hon livnär sig på mörkret och slår sönder de strimmor av ljus som hittar in i vrårna. Hon har mig i sitt våld. Hon regerar.

Jag gråter. Jag skriker. Jag vrålar ut min ångest. Rakt i hennes ansikte skriker jag. I Ditt ansikte skriker jag. Jag skriker det hon viskat till mig. Jag skriker det Du fruktar mest av allt. Jag vaknar.

Tystnad. För första gången på lång tid är hon tyst. Hon ser chokad ut. Du släpper taget om mina handleder och drar mig intill Dig. Det får hennes annars så stolta hållning att sjunka samman en aning. Jag svär åt henne och hennes nyss så röda läppar bleknar till färgen.

Jag vaknade. Än så länge är jag fortfarande vaken. Men man vet aldrig. Hon är här i faggorna. Hon ropar på mig. Varje gång blir jag lika överumplad och det tar några sekunder innan jag ber henne dra åt helvete igen. Än är hon stark, men jag kommer vinna för jag har något hon inte har. Jag har trumf på hand. Jag har ett ess i rockärmen. Jag lever. Det gör inte hon...