På tal om piss...

Om du står med en fot i det förflutna och en fot i framtiden så pissar du på nuet.

Jag minns inte var jag hörde det första gången, men det har liksom fastnat. Jag tycker det är ett så otroligt bra uttryck. Det sorgliga är att jag ganska ofta pissar på nuet. Jag tror de flesta faktsikt pissar på nuet. Dagligen. Man står på jobbet och längtar hem, man tar en promenad och pratar om vad man ska göra i helgen, man ligger sömnlös och ältar gammalt groll. Varför har vi så svårt att bara vara i nuet, bara släppa allt som varit och som kommer att hända och bara andas in ögonblicket?

Idag är jag ofrivilligt ledig. Jag blev sjuk. En liten bacillusk bestämde sig för att jag skulle vara kissnödig hela dagen. Jävligt svårt att njuta av nuet när man faktiskt måste pissa på nuet!

Mellan varven sitter jag med min laptop i sängen och pratar med en gammal bekant från frankrike som jag inte sagt bonjour till på länge. Och jag kan i dagsljus titta på de gula och vita tullpanerna som jag köpte härom dagen. Jag kan sitta här i min ensamhel och inte träffa en enda människa för omväxlings skull. Nu är inte så dumt ändå.

Hej UVI

Ni vet när man är kissnödig och påväg hem. När man kliver in i hallen så vet kroppen på nått vänster att nu handlar det om sekundrar innan det är dags. Då blir man sådär in i nordens galet jävla pissnödig. Så känns det när man har urinvägsinfektion, fast hela tiden! Fet dislike på den.

En dag i mars

Jag klev av ett tåg i en främmande stad,
och jag möttes av det bredaste leende.
En fjärilssvärm följde efter på rad,
vi såg men var alls inte seende.

Snön låg vit, himlen var klar,
det bet i våra rodnande kinder.
Timmar försvann, tonerna bar,
jag blundade och fördrev alla hinder.

Du kysste min mun och rörde min själ,
kittlade min skrattande panna.
Dina ögon lös och jag visste så väl
att mitt hjärta var här för att stanna.

Sången om den köttätande växten Roger som hatar lever och egentligen är vegitarian

Våran Roger är väldigt fin
Han fungerar som diskmaskin
Han sätter i sig alla rester
som vi får kvar


<3 Trazan&Banarne

Pokerface

En människa har flyttat in i mitt huvud. En människa jag aldrig mött. Hon skrattar åt mig på ett slugt sätt. Hennes mörka ögon innehåller ondska och hennes röda läppar viskar i mitt öra. Hon sitter på min axel och när jag minst anar öppnar hon sitt svarta hjärta för mig.

Jag vill skrika åt henne att vara tyst. Jag vill slita hennes hår och klösa hennes ögon. Jag vill lägga mina kalla händer kring hennes hals och klämma åt tills ljudet av hennes äckliga stämma tynar bort.

Istället sätter jag mig tyst tillrätta för att lyssna till hennes vidriga berättelser om Dig. Jag uppslukas av hennes närvaro och hennes hesa skratt blir den enda verkligheten. Hon äter mig. Hon livnär sig på mörkret och slår sönder de strimmor av ljus som hittar in i vrårna. Hon har mig i sitt våld. Hon regerar.

Jag gråter. Jag skriker. Jag vrålar ut min ångest. Rakt i hennes ansikte skriker jag. I Ditt ansikte skriker jag. Jag skriker det hon viskat till mig. Jag skriker det Du fruktar mest av allt. Jag vaknar.

Tystnad. För första gången på lång tid är hon tyst. Hon ser chokad ut. Du släpper taget om mina handleder och drar mig intill Dig. Det får hennes annars så stolta hållning att sjunka samman en aning. Jag svär åt henne och hennes nyss så röda läppar bleknar till färgen.

Jag vaknade. Än så länge är jag fortfarande vaken. Men man vet aldrig. Hon är här i faggorna. Hon ropar på mig. Varje gång blir jag lika överumplad och det tar några sekunder innan jag ber henne dra åt helvete igen. Än är hon stark, men jag kommer vinna för jag har något hon inte har. Jag har trumf på hand. Jag har ett ess i rockärmen. Jag lever. Det gör inte hon...

Vattenskalle

Av en anledning har min hjärna satt stopp för all produktivitet de senaste månaderna. Inte för att det inte finns tankar där inne. Oh no, thats not the problem. Problemet är väl snarare att det existerar ett hav av tankar. Eller nej, inte ett hav. Ett hav är för kompakt och sammanhängande. Det skulle man kunna göra något av. Snarare handlar det om att det är dimma i min skalle. Om man nu måste likna tankarna vid vatten i någon form... Ja just det. Dimma. Svårfångad. Ogreppbar. Förgänglig. Så brukar det för visso vara men dessa tankar har av någon anledning förefallit mer splittrade och omöjliga än vanligt.
Tills nu. Nu har poletten trillat ner. Dumma mig. Så korkad! Nu kopplar jag. Nu kopplar jag varför livet känns som en sörja och huvudet som vaccum. Alla tankar kan spåras till en enda liten sekund i mitt liv. Den sekund det tar att öppna ett worddokument i en annans dator.

Hack i häl

Andas in andas ut. Kämpa. Låt henne inte hinna ikapp och slå nariga fingrar kring din strupe. Spring. Spring fortare! Se inte bakåt, för då finns risken att dina trötta fötter snubblar på hennes så strategiskt utplacerade fällsnören.

Hon är stark nu. Månader av konstant manglande av ditt medvetande har tärt din kropp. Det livnär hon sig på. Hon göder det feta självföraktet i maggropen och klumpen i halsen med dina brännande tårar. Du hör suset i öronen. Du vet att hon är nära.

Håll blicken rak och rösten klar. Låt spelad entusiasm och hunger bli verklighet genom forserad upprepning. Finn mening. Finn hopp. Finn lycka. Det svälter henne, tunnar ut henne till en knappt skönjbar siluett mot horisonten.
Le. Skratta. Mera! Utarma henne. Ge henne ingen chans att få fäste i ditt hår.

Slåss. Du vet att det går...

Enkelt..?

Solen skiner, himlen är blå,
vad det är skönt att leva då!

Tänk om det vore så enkelt. Idag har jag förvisso legat på en filt i gräset och tampats med myror mest hela dagen, och det låter ju lagom underbart och enkelt. Om inte alla förbannade tankar skulle mala hela tiden. Jag försöker glädjas åt att sommaren är här. Jag försöker njuta av värmen och fågelkvitret. Stundtals lyckas jag faktiskt riktigt bra. Men fan vad jag ogillar när det säger pang och tankarna dras iväg åt håll jag egentligen inte vill.

Mia säger att man ska ha en liten "jag är bra"-bok att skriva i. Att varje kväll lista vad som varit bra, vad man är tacksam för och vad man vill ha hjälp med. Jag börjar nu:

Idag var jag bra för jag gjorde det jag skulle innan jag gick ut i solen
Idag var jag bra för jag åt lunch
Idag var jag bra för jag städade undan det sista av vintern

Jag är tacksam för att solen skiner idag
Jag är tacksam för att examensarbetet tycks gå vägen
Jag är tacksam för att mina vänner alltid ställer upp

Hjälp mig att göra en jävligt bra examination och få sluta på topp
Hjälp mig att tänka klart och följa mitt hjärta
Hjälp mig att läka såret utan ärr

Solen skiner, himlen är blå,
det borde vara enkelt att leva då...

Ibland

Ibland glömmer jag allt och kan vara tyst i nuet. Ibland är det solens strålar, räksallad och flygande hajar som är meningen och lyckan. Ibland tror jag allt bara var en hemsk mardröm. Ibland...

En sekund i taget...

Dagar

Tiden går. Bilden skiftar form. Ständig rörelse. Ständigt kokar tankarna. Du dräneras på energi och kroppen skriker efter lugnet som så hastigt rycktes undan. Dagar. Endast dagar har passerat. Och ändå... En beslutsamhet har bosatt sig i ditt bröst. En låga av hopp och en brinnande längtan till livet. Vägra kuvas under rädslan. Vägra vara ett offer för irrande, illvilliga röster. Våga leva, våga andas, våga känna. Du kan nå dit, jag tror på dig...

Timmar

Bilden har ändrats. Från ljusaste vitt, till mörkaste svart, och nu... en gråskala som hela tiden skiftar form i oregelbundenhet. Ett förband har lagts runt det blödnade såret, men smärtan är intensivare än någonsin och blodet väter om och om igen ner de hårt knutna trasorna. Du är lugnare nu. Din röst spricker inte i ett skrik. Men tårarna rinner i en strid ström ner för dina kinder och du darrar svagt.

Tankarna mal i ditt huvud. Tankarna tar över hela ditt väsen. Du ser inget annat. Texten du försöker läsa kletas ut över bladet och orden du försöker formulera saknar sammanhang. Du försöker ta reda på om det du trodde var sant finns där bakom. Om han som du var beredd att ge hela ditt hjärta är verklig. Om han är Du...

Minuter

Rädsla. Total fysisk smärta. Ett blödande sår i ditt vidöppna hjärta.
Ångest. Du kan inte vara stilla. Hela din kropp skakar och du mår illa.
Ovetskap. Med allt du trodde var sant står du frågande. Är det här det du får för att du vågade?

Sekunder

Du står säker. Du har äntligen hittat hem i stormen och känner fast mark under dina fötter. Du känner hur rädslan ger vika och lugnet börja infinna sig. Sakta släpper du det krampaktiga taget om livbojen och vågar äntligen ta de efterlängtade stegen. Du är lycklig. Så lycklig som du aldrig tidigare varit. Du är hel.

Plötsligt slås du handlöst till marken. Ett välriktat knytnävsslag i mellangärdet och du sveps med i de svarta vågorna. Luften i dina lungor tar slut och ditt skrik försvinner i dånet av pulsationerna i ditt huvud. Det svartnar för ögonen och händerna som för en sekund sedan slappnade av klöser nu panikartat efter något att hålla kvar. Du är rädd. Så rädd som du aldrig tidigare varit. Du är åter trasig.

Ride my wild heart

Nu har det varit grym stiltje här på bloggen. Man kan nästan tro att jag gått i ide. Men icke! Senaste månaden har varit minst sagt händelserik och därför har bloggen fått vila. Eller om sanningen ska fram så har skrivlustan legat på is, för vill jag skriva så tar jag mig den tiden. Så, då var det klargjort. Svamel....

Jag ska nu göra en plus och en minuslista på senaste veckorna. För jag orkar banne mig inte ta allt i löpande text. Vi sparar det bästa till sist.

-
Stulen plånbok
Tandoperation med hemska komplikationer -> Ont!
Rullgrus -> 8 timmar på akuten -> Sprucken armbåge -> ONT!!
Tårar
Trasig mobil

+
Tillbakalämnad plånbok
Citodon
JOBB!!!!!!!!!!!
25årsfirande
Födelsedagskram av Moto Boy
Vår
Skratt, värme, fjärilar och en aldrig så starkt brinnande reslust

Till Sofie - Tack underbara för all hjälp och stöd
Till Mam & Pap - Förlåt för att min frustration gick ut över er. Ni är bäst. Alltid.
Till G - Tack för att du finns



En ständigt återkommande gäst i min blogg. Blädra bland de äldre inläggen så finns han på ett par ställen till :)

Glad

Det är konstigt. Den senaste tiden har jag gått runt med ett ständigt leende på läpparna. Trots kaos är det länge sedan jag mådde såhär bra.

Jag är glad!! Hör ni det världen?? Jag är glad!!

Veckans Eko

Fredagens it!: PM blev en hit. Hansson och Hansson tar kommandot.

Helgens snackis: Min vän Jenny är galen. Hon vet hur man headbangar indeed.

Uppäggade tjejer informerar: Det behövs ingen tupp i hönsgården, vi klarar oss själva.

Utbildningsutskottet uttalar sig: Spikad tenta orsakar glädjeyra på Huddinge sjukhus!

Enligt DN.se är en viss fröken Hansson lik Eva Perón. Fröken Hansson ställer sig frågande till DN's känsla för verklighet.

Moto Boy har släppt nytt. Förhoppningsfulla fanatiker hoppas på gåshud och sågar kritikernas glåpord.

Virtual Autopsy Table. The latest inom simulatormedia. Tedolina kommer göra succé! Coolast på länge.

Virtuella obduktioner from NorrköpingsVisualiseringscenter on Vimeo.

Trafik

...känns som ordet som beskriver de senaste veckorna.

Förra helgen flög jag ner och besökte älskade Anna i Görslöv. Polskan var hemma på lov och passade på att bränna av en sjusärdeles 25årsfest. Gröna ärtor, röda 3:or, dansande engelsmän och kattmys är bestående minnen. Presenten gillades. Jag gillar Skåne!

I helgen åkte jag hem till mamma och pappa. Jag borde anat oråd redan på fredagskvällen när mitt tåg blev inställt och det jag senare fick åka med tog 2h 45min istället för de knappa två det brukar ta.

Lyckligt ovetandes om det kaos som sedan skulle komma gottade jag mig i värmen framför brasan, mös med släkten på 60-årskalas och drogs med i glädjen av de svenska OS-framgångarna i skidåkning medans stormen tjöt utanför knutarna. Lyckan smolkades endast av att den planerade skidturen aldrig blev av.

På söndagen vaknade jag till strålande solsken. Och sjukt mycket snö!! I mitt snart 25-åriga liv har jag aldrig sett så mycket snö. Efter lite skottning letade jag fram mammas systemkamera med old school film och gav mig ut. Tyvär kan jag ju inte se nått resultat än, men det blev några mobilbilder också. Se nedan :)

Med jämna mellanrum under dagen återvände jag till datorn och SJ's kraschade hemsida. Fram på eftermiddagen började paniken tillta; skulle jag ens komma hem?? Jag förstår att detta extrema snöande ställer till problem på både vägar och järnvägar. Det kan man inte göra så mycket åt mer än att systematiskt försöka röja undan problemen. Men den totala bristen på information är oförlåtlig!! Skärpning SJ!!

Ibland har man dock tur. Jag kom med ett lagom försenat tåg som under resans gång blev ytterligare en halvtimme försenat. Men jag kom hem.

På måndagen var det SL's tur att orsaka upprörda känslor. En treåring vet att efter en sommar kommer en vinter. Men inte SL. För dem är det en nyhet varje år att vi bor i ett land med både snö och minusgrader. Pga allt kaos i lokaltrafiken fick jag snopet stanna hemma på måndagen. Jag hade lyckats ta mig till Stockholm, men att ta sig till skolan gick inte.
Man kan tycka att det finns så många arbetslösa i den här staden, att man kunde skicka ut nån lat bidragstagare med skyffel och gasol och värma upp de där förfrusna bromsarna och växlarna... Seriöst, skärpning SL!!

En annan sorts trafik har också varit väldigt frekvent. Datatrafik. Ibland kan ord på en skärm rucka universum en smula.

Jaha, nähä. Fortsatt trafikkaos imorgon. Skriva PM. Hämta tenta. Mer om det senare.
Fridens gott folk


Dags att ställa in cykeln?


Min far och hans ständige följeslagare, traktorn


Min mor och hennes osnutna dotter


De döda i vit svepning...


Fundera en stund på hur fan den där vanten är konstruerad... ;)

Två meter snö och nästan lika mycket Monika

I fredags skulle vi plugga. Men efter ett par bläddringar i boken och en enda blick ut genom fönstret var det ett enkelt val. Solen strålade på himlen, och vi som knappt hade sett dagsljus på hela veckan, bylsade på oss och gav oss ut i vintern. Jag startade med en rejäl vurpa och efter asgarv och rodnad så gjorde vi oss skyldiga till både trafik- och hemfridsbrott. Nåja, poliserna såg inte så arga ut över att vi gick på fel sida av vägen, och att vi fastnade i en återvändsgränd och smög oss över en tomt kanske gud kan förlåta?
Bländade av solen och allt det vackra vita, så värmde vi oss med lunch och en semla på Systrarna Delselius, innan vi traskade vidare. Det stärkte våra själar.

Sen kom Monika. Min virvelvind. Det blev sushi och skospanande, samt en tur på stan där jag fick den angenäma uppgiften att agera förkläde. Dessutom stötte vi på Robinson-Robban. Vad säger man? Jösses. Det får räcka så...

På lördagen köptes, efter rådfrågan hos både mor och vän, de inspanade skorna. De var dyra. Men jag är nöjd!
Efter pizza och 80-talsmusik, drink utan virke och diverse nypåkomna citat så besökte vi Emma på Mariatorget. Sedan halkade vi oss götgatan fram till Ett ställe för sväng av de lurviga. Vi blev bjudna på både tuttchock och schlager. Helkväll alltså! ;)

Idag ska jag inte röra en fena. Jag ska sitta här i sängen, äta upp det sista godiset och samtala med människor jag tycker om. Imorgon börjar allvaret igen.


På vinterpromenad


Behöver jag säga att jag vill ha en kamera? :)


Mycket kärlek till denna toppenpingla. Och fy fan vad snygg du är i håret!!

Cross-breeding

Jag parade ett t-test med ett Chi-square och fick en liten box-plot. Jag ska döpa den till Mann Whitney. Så rart!!