Tears and rain

I guess it’s time I run far, far away: find comfort in pain.
All pleasure’s the same: it just keeps me from trouble.
Hides my true shape, like Dorian Gray.
I’ve heard what they say, but I’m not here for trouble.
It’s more than just words: it’s just tears and rain.


James Blunt

En fin dag

Vaknade tidigt trots att jag hade sovmorgon. Spisreparatörerna skulle komma idag och då kan man ju inte ligga i sängen. Efter frukost sprang jag en runda i Nackaskogen i det vackra höstvädret. Dagisbarnen satt i en ring i sina gula reflexvästar och fick lära sig om svampar. Alkisgubben satt som vanligt på bron med några folköl och stank brygeri. De hurtiga pensionärerna med sina hundar var där, och de målbrottsskrålande högstadiegrabbarna under sin gympalektion likaså. Allt var som det brukar.

Radionuklider, SPECT, gammastrålning, PET/CT, scint, MRI... Kan man hjälpa att man är pepp på nuklearmedicinkursen??

Tror ni reparatörerna kom? Nä!
Godnatt gott folk



">

Till Anna

Daterat: Måndagen den 7:e september 2009 kl 19:01

Jag har sagt det så många gånger förr, men Anna, Stockholm är inte det samma utan dig!
Det är så påtagligt när du är här hur mycket jag saknar dig när du inte är det. Saknar de djupa diskussionerna, alla skratt och alla pinsamheter som bara känns okej inför dig. Jag saknar våra galna utekvällar, våra kaffestunder och långa dagar av plugg. Saknar knäppa promenader på stan, filmkollandet och stunder av tystnad som aldrig känns obekväma.
Härom dagen gjorde jag det igen; ett blondt huvud som sticker upp i folkmassan, och under en millisekund tänker jag: där är hon! Det blir som extra tungt då att sätta sig på föreläsningen. Med mina skånska ’ja’ försöker jag hålla dig närvarande, tills du kommer hit igen :)

To the 20's and back

Jösses, vilken helg! Vilken tidsresa! Vilken fest!!
Vår tidsmaskin - Swebuss Express - avgick 8.05 igår morse. Fyra och en halv timmar senare befinner vi oss i Gränna, dock med 2000-talet fortfarande närvarande. Förvandlingen sker långsamt. Först när vi når Visingsö Bygdegård, och efter ett klädbyte ala Clark Kent stiger vi in i 1920-talet till fullo. Tidsresan har gjorts av ett 50-tal andra personer också. Några välkända ansikten, andra totala främlingar. Temat är genomgående taget på största allvar; fransklänningar, fjädrar, vita hängslen, Al Capone-hattar, cigarrer. Alla är där för att fira att vår vän Mysan fyllt systemet. Prohibition ends at last!!

En underbar middag avnjöts till tonerna av 20-talets swing och glada skratt. Diverse tal och spex för födelsedagsbarnet utfördes. En suverän fest! Mysan och Ida, ni kan era saker! Grattis igen Mysan.

Efter tolvslaget måste vi dock lämna festen. Med en 'Visings-Island Istea' för mycket bar det av på vingliga hjul tillbaka mot 2009 års Gränna, för några timmars sömn. Klockan sju idag ringde nämligen klockan. Dags för avfärd tillbaka till Stockholm. Detta är nämligen samma helg som Jens måste flytta. I tell you what.. Bära flyttkartonger är ingen höjdare att göra bakis. Men lägenheten är superfin. Det blir bra.

Bilder på festligheterna lär dyka upp på facebook, dock inte från mig för jag hade ingen kamera med.

Sova igen några timmar ska jag nu. Natti

Och såhär lät det igår

"Efter-seminarie-fest"

Mentalt retarderad?
'Lisa', jag kan inte suuuuuga!!
Flegmatisk?
Skjut inte brevbäraren!!!

Tacos och vin. Diverse under-bälter-ämnen avhandlade. Mer vin. Sällskapsspel och Singstar. Vilken supertorsdag!!

I love thos chicks!




Your cruel device
Your blood, like ice
One look could kill
My pain, your thrill
I want to love you but I better not touch
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much
I want to taste you but your lips are venomous poison
Youre poison running through my veins
Youre poison,
I dont want to break these chains


På repeat in my brain. SINGSTAR IS THE SHIT!!!!

I tisdags lät det såhär

"Håll dina fördommar för dig själv, kärring!"

Fruktansvärt oproduktiv dag. Jag skulle ha pluggat, men det gick inget vidare. Istället hittar jag på alla möjliga ursäkter. Jag har till och med dammsugit. Jag menar... jag måste vara knäpp!!

Väntar med spänning på mail. Ja, jag har mailat till kattakuten. Och de ska titta ut en liten kisse till mig. Åh vad jag saknar en liten hårboll som kryper upp i ens knä om kvällen! Hoppas hoppas det funkar!

Igår spenderades två timmar i skolan, med en föreläsning som gav mer bu än bä. Föreläsningen handlade om kommunikation. Mellan människor i allmänhet och mellan vårdpersonal och patienter i synnerhet. Vid ett tillfälle visade föreläsaren en bild för oss. Bilden föreställde en läkare, en pensionär, en invandrarkvinna och en byggarbetare. Så sa hon: ’Här kan det bli problem i kommunikationen mellan läkare och de olika patientgrupperna. Eftersom läkaren ofta har en bakgrund med föräldrar som också är akademiker, så pratar denna ett helt annat språk än de övriga’. När hon sen sa att barn till arbetare har sämre ordföråd än barn till akademiker, ja då höll jag på att explodera.

För det första, alla som går på universitet har INTE föräldrar som också gjort det. För det andra, det är läkarens skyldighet att prata så att patienten förstår. Det är oftast inget problem. Det är i vissa fall, där läkaren helt enkelt är ett jävla rötägg som detta inte fungerar. För det tredje, mitt ordföråd är minst lika bra, om inte bättre än många av dessa pompösa brats som glider med på en räkmacka bara för pappa är läkare. Detta till trots att mina föräldrar är simpla bönder och grovarbetare med endast grundskolan i bagaget.
Man blir mörkrädd att personer som är universitetslärare faktiskt har såna fördomar. Tur man har vett att inte tro blint på folks ord.

Sedan fick jag iallfall lugna ner nerverna med lunch tillsammans med Lina och Sofie. Sofie och jag gick på stan, provade femtioelva par skor och fikade i timmar. Så skönt med vettiga människor att prata av sig med! Tack vänner!

Ett val

Nu har jag änligen, efter mycket funderande startat en blogg. Det kan tyckas konstigt med det var inget lätt beslut. Att veta att folk läser är på ett sätt en kick, och det jag egentligen vill. Men samtidigt skapar det prestationsångest och en liten rädsla bosätter sig i mitt bröst.
Rädsla för att folk ska uppfatta mina texter som knäppa. För det är inte alltid i dagboksform jag skriver. Texterna kan uppdaga sig som dikter, små mörka historier ur min hjärna eller uppslupna berättelser om helgens fester. Det tenderar att göra folk förvirrade över vad som är sant och inte. Ni får helt enkelt använda era geniknölar och försöka sålla i allt pretantiöst svammel. Mitt liv är egentligen ganska ointressant. Jag skriver för min egen skull och det som vill komma ut får göra det.

Så enjoy. Eller förvånas. Eller hånskratta. Jag struntar i vilket, så länge jag slipper veta.