Vardagsmorgon. Den metalliskt ekande signalen från väckarklockan skär in i den värld där du trivs bäst, och tvingar dig till medvetande. Hårda, allt för skarpa konturer i speglen ger dig tillbaka den tunna hinna av självförakt du lyckats skaka av dig under natten. Ett försök till optimism, och sedan drar du på den fasad du blivit vän med, den som alla känner som du.
Sedan börjar dagen. Ett spel, en illusion av lycka. En fantasi om jagets inbillade betydande för omvärlden. Ett måste för att du ska orka. Sysslor för att hålla tankarna i schack. En blick ut genom fönstret, svenskt väder som får dig att må illa. Snöslasket omsluter världen i en grå sörja, som hjärnsubstansen som rinner ur en deformerad skalle.
Kväll. Timmarna har gått och du kan återvända hem på stelfrusna tår. Fasaden hänger du av i farstun likt en yllekappa tung av fukt. Nu finns inget som kan hindra dig, naken möter du din värsta fiende; dig själv. Efter kampen flyr du tacksamt mot det lena, svarta välbefinandet. Sömnen
måndag 26 oktober 2009
onsdag 21 oktober 2009
Varför strävar vi mot ett ideal som inte finns?
För nån vecka sen var det rabalder på löpsedlarna om att den svenskättade modellen Filippa Hamillton blivit sparkad av Ralph Lauren pga att hon är för fet. Samtidigt florerade bilder på den överretusherade modellen där hennes midja är smalare än hennes huvud.
- Vi har insett att vi är ansvariga för att, genom bristfällig framställning och retuschering, ge en förvriden bild av en kvinnas kropp, sa man då i ett pressmeddelande.
Fine tänkte jag, när man sitter och stirrar på en bild länge är det lätt att tappa perspektiven. Säkert var det någon som fick på pälsen och en fot i arslet för det misstaget. Hurvida Filippa blivit sparkad pga sin fethet vet jag inte, men det lär ju inte vara första gången det händer i den industrin. Hur man nu kan va för fet med ett BMI på 17...
Men idag sitter jag här och blir förbannad! Nu har det nämligen dykt upp en till bild. Detta var alltså inget misstag. Man har medvetet retucherat dessa bilder så hårt att kvinnorna, om man tänker efter, ser helt vanställda ut. Eller inte ens vanställda. Det är inte fysiskt möjligt att se ut sådär.
Jag säger inte att det är rätt, men jag kan ändå förstå varför idealet vi har i dagens samhälle är supersmal. Och jag förstår att varje modeskapare vill visa sina kläder på ideala kvinnor. Men att förvränga bilder till något som inte går att uppnå, att sträva efter något onaturligt. Det förstår jag inte.
Överhuvudtaget så tror jag folk inte ens tänker på hur pass retucherade de stora reklampelarna är. Den där perfekta hyn, de långa benen, de raka vita tänderna... Så lätt att fixa med ett par knapptryck. Och där ute finns människor som ser dessa bilder som sanningen. Hell, jag gör det också. När jag står där och väntar på tunnelbanan och ser hur den där sammetshyn skiner hånfullt mot mig och jag tänker på mina blemmor är det lätt att önska att man såg ut så.
Men ingen gör ju det. Varför strävar vi mot ett ideal som inte finns?
Filippa Hamillton
Valentina Zelyaeva
Det gör mig förbannad att det finns folk som överhuvudtaget har mage att publicera en sån här bild. Kan någon tala om för Ralph att med sådana höfter vore vi en utdöd art!?
- Vi har insett att vi är ansvariga för att, genom bristfällig framställning och retuschering, ge en förvriden bild av en kvinnas kropp, sa man då i ett pressmeddelande.
Fine tänkte jag, när man sitter och stirrar på en bild länge är det lätt att tappa perspektiven. Säkert var det någon som fick på pälsen och en fot i arslet för det misstaget. Hurvida Filippa blivit sparkad pga sin fethet vet jag inte, men det lär ju inte vara första gången det händer i den industrin. Hur man nu kan va för fet med ett BMI på 17...
Men idag sitter jag här och blir förbannad! Nu har det nämligen dykt upp en till bild. Detta var alltså inget misstag. Man har medvetet retucherat dessa bilder så hårt att kvinnorna, om man tänker efter, ser helt vanställda ut. Eller inte ens vanställda. Det är inte fysiskt möjligt att se ut sådär.
Jag säger inte att det är rätt, men jag kan ändå förstå varför idealet vi har i dagens samhälle är supersmal. Och jag förstår att varje modeskapare vill visa sina kläder på ideala kvinnor. Men att förvränga bilder till något som inte går att uppnå, att sträva efter något onaturligt. Det förstår jag inte.
Överhuvudtaget så tror jag folk inte ens tänker på hur pass retucherade de stora reklampelarna är. Den där perfekta hyn, de långa benen, de raka vita tänderna... Så lätt att fixa med ett par knapptryck. Och där ute finns människor som ser dessa bilder som sanningen. Hell, jag gör det också. När jag står där och väntar på tunnelbanan och ser hur den där sammetshyn skiner hånfullt mot mig och jag tänker på mina blemmor är det lätt att önska att man såg ut så.
Men ingen gör ju det. Varför strävar vi mot ett ideal som inte finns?
Filippa Hamillton
Valentina Zelyaeva
Det gör mig förbannad att det finns folk som överhuvudtaget har mage att publicera en sån här bild. Kan någon tala om för Ralph att med sådana höfter vore vi en utdöd art!?
måndag 19 oktober 2009
söndag 18 oktober 2009
Tomhet
Nu har jag inte skrivit på länge. Och ärligt talat har jag inget att skriva om nu heller. Eller ja, egentligen massor, men det är inte för era öron. Eller ögon. Vissa saker är helt enkelt för peronliga för att fläkas ut offentligt.
Sorg, tomhet, gränslös saknad och en outtömlig ström av tårar. Så har de senaste veckorna sett ut. Vad som än händer så kommer det alltid att vara Du...
Sorg, tomhet, gränslös saknad och en outtömlig ström av tårar. Så har de senaste veckorna sett ut. Vad som än händer så kommer det alltid att vara Du...
söndag 11 oktober 2009
Credence
Deserted again.
You speak to me through the shadows.
Walking in closed rooms, using cold words.
Captured by the night.
The yearning escapes from my embrace.
Strange silhouettes whisper your thoughts, scream your sadness.
And they all turned away, unable to face more of this death.
Credence in my word.
Written in dust, tainted by memories.
I confess my hope, recognize my loneliness.
Your laughter weeps the truth.
Push me into the corner.
Confirming the epitaph of my soul
and displaying the once unknown Karma.
'Credence' by Opeth
Önskar att saker kunde vara som förr...
">
You speak to me through the shadows.
Walking in closed rooms, using cold words.
Captured by the night.
The yearning escapes from my embrace.
Strange silhouettes whisper your thoughts, scream your sadness.
And they all turned away, unable to face more of this death.
Credence in my word.
Written in dust, tainted by memories.
I confess my hope, recognize my loneliness.
Your laughter weeps the truth.
Push me into the corner.
Confirming the epitaph of my soul
and displaying the once unknown Karma.
'Credence' by Opeth
Önskar att saker kunde vara som förr...
">
fredag 2 oktober 2009
Somedays
Somedays aren’t yours at all
They come and go as if they’re someone elses days
They come and leave you behind some elses face
And it’s harsher than yours
And colder than yours
They come in all quiet sweep up and then they leave
And you don’t hear a single floor board creak
They’re so much stronger than the friends you try to keep
by your side
Regina Spector
They come and go as if they’re someone elses days
They come and leave you behind some elses face
And it’s harsher than yours
And colder than yours
They come in all quiet sweep up and then they leave
And you don’t hear a single floor board creak
They’re so much stronger than the friends you try to keep
by your side
Regina Spector
torsdag 1 oktober 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
