Vardagsmorgon. Den metalliskt ekande signalen från väckarklockan skär in i den värld där du trivs bäst, och tvingar dig till medvetande. Hårda, allt för skarpa konturer i speglen ger dig tillbaka den tunna hinna av självförakt du lyckats skaka av dig under natten. Ett försök till optimism, och sedan drar du på den fasad du blivit vän med, den som alla känner som du.
Sedan börjar dagen. Ett spel, en illusion av lycka. En fantasi om jagets inbillade betydande för omvärlden. Ett måste för att du ska orka. Sysslor för att hålla tankarna i schack. En blick ut genom fönstret, svenskt väder som får dig att må illa. Snöslasket omsluter världen i en grå sörja, som hjärnsubstansen som rinner ur en deformerad skalle.
Kväll. Timmarna har gått och du kan återvända hem på stelfrusna tår. Fasaden hänger du av i farstun likt en yllekappa tung av fukt. Nu finns inget som kan hindra dig, naken möter du din värsta fiende; dig själv. Efter kampen flyr du tacksamt mot det lena, svarta välbefinandet. Sömnen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar