Misstag. Hjärtat hoppar över att slag, det flimrar för ögonen och den metaliska smaken i munnen tycks lika klar som då. Misstag. Endast brottstycken ur en suddig film spelas om och om för dina ögon. Det är overkligt men ändå så påträngande tydligt. Misstag.
Du förbannar den dagen, det beslutet, och alla följder det fått. Du är maktlös inför andras granskande ögon och känslan av att inte vara den samma för dem är förlamande. Misstag.
Sakta förlorar du greppet när du inser att livet aldrig kommer bli sig likt igen. Du famlar efter trådar men väven som höll på att ta form löser sakta upp sig utan räddning. Endast ditt eget förlåtande återstår.
Misstag. Så förbjudet. Så fel. Så mänskligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar