En ensam flickas kaos

Torsdag kväll. Frusen januari. 98.
Pennan löper över de vita bladen utan stopp. Hon skriver i blindt raseri och förvirrad förtvivlan. Tårarna rinner ner för hennes kinder och bildar en liten pöl på skrivbordet. Nu och endast nu kan hon visa vad hon verkligen känner. Instängd i sitt rum lättar hon på den tunga fasaden de tvingat på henne.
Dem. De bättre. De snyggare. De normala.
Hon. Alltid lite sämre, fulare. Inte som andra.
Den långa, taniga kroppen darrar svagt, när hon kväver sina hulkande ljud. Hon behöver inget medlidande. Hon är hellre själv nu. Trots att hela hjärtat värker efter sällskap, så inser hon att vem som hellst inte är nog.
Ensamheten har blivit hennes signum. Den följer henne genom dag och natt. Den kramar sina kalla, nariga fingrar runt hennes strupe och hon får svårt att andas.
Bredvid henne ligger hennes biljett ut, ut ur helvetet. Det skarpa stålet glittrar i skenet från skrivbordslampan. De är aldrig använda, men hon har dom där, utifall att. Det känns på nått sätt tryggt.
Den röda katten slår sina lovar kring hennes ben och hon lyfter upp honom i sin famn. Värmen från hans lilla rulltiga kropp får henne att gråta än mer. Endast han vet en ensam flickas kaos.