Snön dalar ner i nackaskogen. Jag pulsar genom drivorna och känner de mjuka, kalla flingorna smälta mot min kind. Jag hör barnen tjuta av glädje i pulkabacken. Jag ser hundarna rusa förtjust efter snöbollar, och de älskande paren värma varandras händer. Alkisgubben sitter som vanligt på sin plats på bron, men han har bytt vän och fått på sig en mössa.
Det hörs ett brak i skogen och en entusiastisk cyklist rullar ut bland granarna. Han ser något malplacerad ut där i de vita drivorna, men ler förnöjt och ropar åt sin vän som ännu inte bemästrat den branta backen. En tant på skidor, en ung kvinna i pälsmössa och för smalklackade stövlar. Och jag.
Fåglarna hackar av rönnbären frenetiskt, som att de på nått sätt vet att det snart mörknar och att liv eller död kan hänga på ett bär. Det är tyst. Så tyst som det kan bli i en storstad.
Jag kommer ut ur skogen och lugnet byts mot kaos. Julhysteri och prylfrossa i dess renaste form. Sickla köpkvarter har invarderats av stressade mammor på jakt efter de sista julklapparna. Här tjuter barnen inte av glädje, utan av frustration. Julsånger spelas på repeat, som något slags tortyrredskap. Jag finner ingen glädje i det alls. Inte i år.
Jag skyndar mig hemåt för att värma mina fingrar...
Denna man faschinerar mig. Han och endast han skänker frid med sin underbara stämma
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar