På tal om piss...

Om du står med en fot i det förflutna och en fot i framtiden så pissar du på nuet.

Jag minns inte var jag hörde det första gången, men det har liksom fastnat. Jag tycker det är ett så otroligt bra uttryck. Det sorgliga är att jag ganska ofta pissar på nuet. Jag tror de flesta faktsikt pissar på nuet. Dagligen. Man står på jobbet och längtar hem, man tar en promenad och pratar om vad man ska göra i helgen, man ligger sömnlös och ältar gammalt groll. Varför har vi så svårt att bara vara i nuet, bara släppa allt som varit och som kommer att hända och bara andas in ögonblicket?

Idag är jag ofrivilligt ledig. Jag blev sjuk. En liten bacillusk bestämde sig för att jag skulle vara kissnödig hela dagen. Jävligt svårt att njuta av nuet när man faktiskt måste pissa på nuet!

Mellan varven sitter jag med min laptop i sängen och pratar med en gammal bekant från frankrike som jag inte sagt bonjour till på länge. Och jag kan i dagsljus titta på de gula och vita tullpanerna som jag köpte härom dagen. Jag kan sitta här i min ensamhel och inte träffa en enda människa för omväxlings skull. Nu är inte så dumt ändå.

Hej UVI

Ni vet när man är kissnödig och påväg hem. När man kliver in i hallen så vet kroppen på nått vänster att nu handlar det om sekundrar innan det är dags. Då blir man sådär in i nordens galet jävla pissnödig. Så känns det när man har urinvägsinfektion, fast hela tiden! Fet dislike på den.

En dag i mars

Jag klev av ett tåg i en främmande stad,
och jag möttes av det bredaste leende.
En fjärilssvärm följde efter på rad,
vi såg men var alls inte seende.

Snön låg vit, himlen var klar,
det bet i våra rodnande kinder.
Timmar försvann, tonerna bar,
jag blundade och fördrev alla hinder.

Du kysste min mun och rörde min själ,
kittlade min skrattande panna.
Dina ögon lös och jag visste så väl
att mitt hjärta var här för att stanna.

Sången om den köttätande växten Roger som hatar lever och egentligen är vegitarian

Våran Roger är väldigt fin
Han fungerar som diskmaskin
Han sätter i sig alla rester
som vi får kvar


<3 Trazan&Banarne

Pokerface

En människa har flyttat in i mitt huvud. En människa jag aldrig mött. Hon skrattar åt mig på ett slugt sätt. Hennes mörka ögon innehåller ondska och hennes röda läppar viskar i mitt öra. Hon sitter på min axel och när jag minst anar öppnar hon sitt svarta hjärta för mig.

Jag vill skrika åt henne att vara tyst. Jag vill slita hennes hår och klösa hennes ögon. Jag vill lägga mina kalla händer kring hennes hals och klämma åt tills ljudet av hennes äckliga stämma tynar bort.

Istället sätter jag mig tyst tillrätta för att lyssna till hennes vidriga berättelser om Dig. Jag uppslukas av hennes närvaro och hennes hesa skratt blir den enda verkligheten. Hon äter mig. Hon livnär sig på mörkret och slår sönder de strimmor av ljus som hittar in i vrårna. Hon har mig i sitt våld. Hon regerar.

Jag gråter. Jag skriker. Jag vrålar ut min ångest. Rakt i hennes ansikte skriker jag. I Ditt ansikte skriker jag. Jag skriker det hon viskat till mig. Jag skriker det Du fruktar mest av allt. Jag vaknar.

Tystnad. För första gången på lång tid är hon tyst. Hon ser chokad ut. Du släpper taget om mina handleder och drar mig intill Dig. Det får hennes annars så stolta hållning att sjunka samman en aning. Jag svär åt henne och hennes nyss så röda läppar bleknar till färgen.

Jag vaknade. Än så länge är jag fortfarande vaken. Men man vet aldrig. Hon är här i faggorna. Hon ropar på mig. Varje gång blir jag lika överumplad och det tar några sekunder innan jag ber henne dra åt helvete igen. Än är hon stark, men jag kommer vinna för jag har något hon inte har. Jag har trumf på hand. Jag har ett ess i rockärmen. Jag lever. Det gör inte hon...

Vattenskalle

Av en anledning har min hjärna satt stopp för all produktivitet de senaste månaderna. Inte för att det inte finns tankar där inne. Oh no, thats not the problem. Problemet är väl snarare att det existerar ett hav av tankar. Eller nej, inte ett hav. Ett hav är för kompakt och sammanhängande. Det skulle man kunna göra något av. Snarare handlar det om att det är dimma i min skalle. Om man nu måste likna tankarna vid vatten i någon form... Ja just det. Dimma. Svårfångad. Ogreppbar. Förgänglig. Så brukar det för visso vara men dessa tankar har av någon anledning förefallit mer splittrade och omöjliga än vanligt.
Tills nu. Nu har poletten trillat ner. Dumma mig. Så korkad! Nu kopplar jag. Nu kopplar jag varför livet känns som en sörja och huvudet som vaccum. Alla tankar kan spåras till en enda liten sekund i mitt liv. Den sekund det tar att öppna ett worddokument i en annans dator.