Det springer inga vita hästar över fälten, som hon sa att det skulle göra. Hon. Hon från förr. Hon jag en gång kände. Det porlande skrattet lurar i det undermedvetna. Minnen så uppenbara att de går att nudda. Värmen av hennes hand mot min nakna rygg känns lika tydligt som kylan som nu biter i mina tår.
Hennes gröna knän skrubbades i gruset, men inte ens tårarna förtog glädjen i de klarblå ögonen. Fnittrande lät hon de bara fötterna lämna svarta spår på badrumsgolvet. Hon gnagde den frusna bullen och drack sin körsbärssaft i för smala sugrör. Hon pratade myndigt om politik och om barnafödande, och hon ryktade den vackra hästen som egentligen var en rostig dieseltank. Lyckan personifierad.
En dag ska jag ge dig allt du vill ha, sa hon. Så lite hon visste då. Så lite vi visste om livet. Så lite jag vet nu.
Det är kallt på golven. Hon är inte här. Inte längre.
Det springer inga vita hästar över fälten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar