Nytt år, nya möjligheter!

Nu är det bara några timmar kvar på 2009. Jag tänker inte bli långrandig, det har varken ni eller jag tid med.

Det har varit ett omtumlande år. Minst sagt. Mycket dåligt, men också mycket bra.

Till alla er som på något sätt finns i mitt liv, som påverkar mig att bli en bättre människa och som skänker mig glädje, jag hoppas ni vet vilka ni är.. Jag älskar er!

Gläds åt det vi har, var tacksamma för varandra och förundras över att varje dag ger något nytt.

Gott nytt 2010!

Fröken Hansson

Fröken Hansson,
vem bor där inne?
Varför berättar du ej din hemlighet?
Fröken Hansson,
bli en del av mitt minne.
Jag kan lova dig det ingen annan vet!

Fröken Hansson,
vad gör du med mig?
Varför flätar du ditt långa, blonda hår?
Fröken Hansson,
vad tar det åt dig?
Varför velar du i välkända snår?

Fröken Hansson,
är klockan slagen?
När ska dina fingar känna mina igen?
Fröken Hansson,
jag får ont i magen!
Dina tankar stänger mig ute igen!

Fröken Hansson,
även om vi blir matta!?
Du måste kämpa för nästan allting.
Fröken Hansson,
när ska du fatta?
Att livet inte bjuder på någonting.

Spelet

Är jag mer socialt handikappad än andra? Är jag hon med så låg självkänsla att allt kan tolkas som negativt? Eller är jag helt enkelt aldrig upplärd på spelet som kallas relationer? Hur vet man vad människor egentligen menar, där bakom alla signaler och koder? Hur vet man när för mycket är för mycket och om inget betyder stopp? Jag har aldrig varit bra på spelet, men ändå tvingas jag spela det till leda. Var ärlig mot mig så jag inte varje gång måste gå till fängelse utan att passera Gå...

Julfrid?

Så är julafton strax slut. Denna dag som jag tidigare sagt att jag i år vill hoppa över. Till sist blev det ändå en mysig dag, även om jag i denna stund saknar som jag aldrig gjort förut..

Jag tycker egentligen om julen. Men kanske inte det som man först tänker på: julklapparna, granen, maten. Jag tycker om julens lugn mest av allt. Tystnaden och eftertänksamheten. Och gemenskapen med dem jag håller nära.

Människor har en tendens att mjukna och bli mer generösa, mer glada och mer godhjärtade under julen. Det är fint, men det gör mig vemodig och en smula fundersam samtidigt. Varför ska det just hända under julen? Varför kan inte människorna alltid vara hänsynsfulla och leva i fred med varandra? Vad är det med julen som är så speciellt att man kan lägga meningsskiljaktigheter åt sidan, glömma gammalt groll, överbygga skillnader och lägga vapen till marken? Något är det som inte går att sätta fingrarna på. Det kanske bor djupt inne i människors hjärtan..

Min absoluta favorit bland julsånger. Charlotte sådär, Tommy briljant som vanligt :)

Fjärde advent

Snön dalar ner i nackaskogen. Jag pulsar genom drivorna och känner de mjuka, kalla flingorna smälta mot min kind. Jag hör barnen tjuta av glädje i pulkabacken. Jag ser hundarna rusa förtjust efter snöbollar, och de älskande paren värma varandras händer. Alkisgubben sitter som vanligt på sin plats på bron, men han har bytt vän och fått på sig en mössa.

Det hörs ett brak i skogen och en entusiastisk cyklist rullar ut bland granarna. Han ser något malplacerad ut där i de vita drivorna, men ler förnöjt och ropar åt sin vän som ännu inte bemästrat den branta backen. En tant på skidor, en ung kvinna i pälsmössa och för smalklackade stövlar. Och jag.

Fåglarna hackar av rönnbären frenetiskt, som att de på nått sätt vet att det snart mörknar och att liv eller död kan hänga på ett bär. Det är tyst. Så tyst som det kan bli i en storstad.

Jag kommer ut ur skogen och lugnet byts mot kaos. Julhysteri och prylfrossa i dess renaste form. Sickla köpkvarter har invarderats av stressade mammor på jakt efter de sista julklapparna. Här tjuter barnen inte av glädje, utan av frustration. Julsånger spelas på repeat, som något slags tortyrredskap. Jag finner ingen glädje i det alls. Inte i år.

Jag skyndar mig hemåt för att värma mina fingrar...

Denna man faschinerar mig. Han och endast han skänker frid med sin underbara stämma

Lördag kväll

Glögg, msn och Spotify med Lasse. Thats all you need!!


En klassiker

Utebliven julkänsla

Det är mörkt, men under gatlycktans ljus ser jag fortfarande de mjuka flingorna dala ner. Snön bäddar in staden i ett vintertäcke. Allt fult döljs och allt blir rent. Nu passar tillochmed juldekorationerna in. De har tidigare sett så malplacerade och luggslitna ut i regnet och blåsten. Äntligen.

Om jag ska vara ärlig så har jag varit totalt anti mot jul i år. Det känns som det är för mycket som är fel för att det ska bli en god jul. För mycket att tänka på, för mycket att göra, för många att sakna. Lets face it, jul är till för folk som är lyckliga.

Jag har det inte dåligt, inte på nått sätt. Jag är frisk. Jag har familj och vänner som jag älskar och som älskar mig. Jag går en spännande utbildning med, för att inte säga suveräna, så i varje fall goda möjligheter till jobb. Jag har haft förmånen att få resa runt i världen och bredda mina perspektiv, och jag vet att jag är så otroligt lyckligt lottad utan att uppskatta det tillräckligt.

Men känslan av att saker inte är som de borde vara river. Tanken på att trångsynta människor fördömer vänner för deras bakgrund gör mig ledsen. Tanken på att en människa kan utnyttja andra människor i nått slags sjukt spel, utan tanke på följder gör mig förbannad. Tanken på att vänner mår dåligt smärtar. Tanken på sjukdom och vår oförmåga att förhindra det gör mig frustrerad.

När får jag vara hel?

Hjärndöd eller bara dum i huvudet??

Första dagen på Neurofys, KS. Linda och jag mjukstartade med genomgång av EEG. Har man sen inga patienter så får man roa sig själva. Så nu har jag hela huvudet fullt med peeling-pasta och hudlotion, samt fyra röda märken i pannan efter elektroderna. Mössan åkte på när jag skulle hem kan jag skvallra om. Det tuffaste på denna bilden är nog ändå KS's extremt moderiktiga pikétröja. Tänk så snyggt det är med sjukhuskläder ändå!?????


Tog även en promenad nere i kulvertarna. Det har väl aldrig varit ett särskillt välkomnande ställe, men efter jag läst boken 'Flickan under gatan' så gick en kall kåre längs ryggraden. Jag riktigt hörde det hasande ljudet av död kropp som släpas mot sement. Hu!! Tur att Linda var med.

Besökte kärlkirurgen och kikade på vårt kommande ex-jobb. Jag tror det kan bli bra. Lite löst så ska vi göra en metodstudie på sätt att mäta slagvolymer i hjärtat. Närmare beskrivning kommer senare, eftersom jag knappt vet själv än ens. Men v21 2010 sker redovisningarna på HS, och då har jag förhoppningsvis koll.
Och eftersom dagens EEG gav utslag så är jag iallafall inte hjärndöd...

Kärleken till en fyrbent vän

You are my sweetest downfall. I loved you first...

"Hans små rosa tassar trampar frenetiskt i hennes knä. Klorna går igenom jeanstyget och hon kvider högt av smärtan, men kan samtidigt inte låta bli att skratta åt hans kärleksfulla uppsyn. Han spinner som en liten motor och dreglet rinner kring nosen. Han pussar henne runt näsan så som han bara gör på henne, och hon blir alldeles blöt i ansiktet. Efter ett antal varv kommer han äntligen till ro. Hans röda päls riktigt skimrar i solljuset som sipprar in mellan blommorna i fönstret. Värmen från den tjocka lilla kissen fyller henne med kärlek. Älskade katt, om han inte fanns...."

Tänk att man kan känna sådan kärlek till en liten katt. Det är nu 4 år sedan han försvann ur mitt liv och jag kan fortfarande gråta och känna saknaden. Han hade funnits där så länge. Genom skratt och gråt, förbehållslöst. Vi var de bästa vänner. Ända sedan han med stora, rädda, nyfikna ögon kikade upp över fåtöljkanten den där första morgonen.

De små fjantiga jamandena, de enträgna 'dörrknackningarna', de makabra råttjakterna, grusiga tassar mot glasrutan, pussarna, buset, den där knorren på svansen som genast åkte upp i vädret när du fick syn på oss... Findus, du är saknad!


">

Maktlöshet och hat

Ibland drabbar verkligheten oss som ett hårt slag i mellangärdet.
Människor som skadar människor jag tycker om. Avsiktligt. Hat är ett starkt ord, men det är nog det som bäst beskriver vad jag känner för denna människa. Ren och skär avsky!
Sjukdom som bryter ner människor jag tycker om. Helt utan kontroll från någon. Det finns ingen att vara arg på, vilket gör det ännu svårare. Man kan bara vänta och hoppas. Maktlösheten river... Hur mycket ska en familj behöva uthärda??

Fan ta cancer! Och fan ta manipulerande, psykopatiska luder!

Tack du som höll mig sällskap i mörkret..

I'm an Astronaut!

Idag är jag djävulskt produktiv!! Var bara tvungen att inleda med den frasen för det händer inte så ofta.
Hade en underbart skön morgon. Vaknade till en blå himmel och sol, helt utvilad och utan den skrällande väckarklockan. Fåglarna kvittrade egendomligt utanför förstret, nästan som på våren. Tanken på den oundvikliga globala uppvärmningen slog jag genast bort. Den kan jag bekymra mig över en mulen dag istället.
Åt en såndär mysig långfrukost, pratade med Lina och filade lite på skolarbetet (fan ta ST/HR-loopar!!). Men i ärlighetens namn är det just nu skojigare att skriva massa annat. Sparar dessa texter för en mindre produktiv period i framtiden. Så jag inte tråkar ut mina läsare. Bra va!? :)

Eftersom någon sa till mig att vi endast haft 17,5 timmar sol i november kändes det som en bra idé att ta en promenad i det vakra vädret. Attan vad jag hade velat ha en systemkamera idag. Med frosten och solen. Åh så vackert!
Ni får hålla till godo med en usel mobilbild. Men jag var tvungen att fota. Blev så glad när jag såg detta att jag log brett för mig själv. Hur sött som hellst!
Pippin har också tagit en promenad! :)


Efter promenaden lyckades jag faktiskt skriva en sida till i mitt arbete. Så har jag handlat, och lagat mat, fixat och talat med vänner. Tänk vad lite frisk luft kan göra.
En annan sak som gör mig glad är Salem al Fakir. Finns det sötare popsnöre? Jag är mycket för sött idag tror jag. Bäst jag tar en lussebulle :)
Fridens gott folk

">

Huvudbry

Som vanligt, så oroar jag mig för vad folk tänker om mina små bisarra texter. Jag skiter i om ni tycker att jag skriver dåligt, det är ju faktiskt inte tvång att läsa. Däremot så kanske vissa texter uppfattas som väldigt mörka, och man kan undra vad det är för skruvad, depprimerad människa där bakom. Oroa er inte. Texterna innehåller viss mått av sanning och en stor skopa överdrift. För ärligt talat, mitt liv är inte särskillt speciellt på något sätt, så därför gör jag det makabert, himlastormande och kaotiskt i min egen fantasi.
Som jag brukar säga, använd geniknölarna gott folk :)

En ensam flickas kaos

Torsdag kväll. Frusen januari. 98.
Pennan löper över de vita bladen utan stopp. Hon skriver i blindt raseri och förvirrad förtvivlan. Tårarna rinner ner för hennes kinder och bildar en liten pöl på skrivbordet. Nu och endast nu kan hon visa vad hon verkligen känner. Instängd i sitt rum lättar hon på den tunga fasaden de tvingat på henne.
Dem. De bättre. De snyggare. De normala.
Hon. Alltid lite sämre, fulare. Inte som andra.
Den långa, taniga kroppen darrar svagt, när hon kväver sina hulkande ljud. Hon behöver inget medlidande. Hon är hellre själv nu. Trots att hela hjärtat värker efter sällskap, så inser hon att vem som hellst inte är nog.
Ensamheten har blivit hennes signum. Den följer henne genom dag och natt. Den kramar sina kalla, nariga fingrar runt hennes strupe och hon får svårt att andas.
Bredvid henne ligger hennes biljett ut, ut ur helvetet. Det skarpa stålet glittrar i skenet från skrivbordslampan. De är aldrig använda, men hon har dom där, utifall att. Det känns på nått sätt tryggt.
Den röda katten slår sina lovar kring hennes ben och hon lyfter upp honom i sin famn. Värmen från hans lilla rulltiga kropp får henne att gråta än mer. Endast han vet en ensam flickas kaos.