Nu är det bara några timmar kvar på 2009. Jag tänker inte bli långrandig, det har varken ni eller jag tid med.
Det har varit ett omtumlande år. Minst sagt. Mycket dåligt, men också mycket bra.
Till alla er som på något sätt finns i mitt liv, som påverkar mig att bli en bättre människa och som skänker mig glädje, jag hoppas ni vet vilka ni är.. Jag älskar er!
Gläds åt det vi har, var tacksamma för varandra och förundras över att varje dag ger något nytt.
Gott nytt 2010!
torsdag 31 december 2009
tisdag 29 december 2009
Fröken Hansson
Fröken Hansson,
vem bor där inne?
Varför berättar du ej din hemlighet?
Fröken Hansson,
bli en del av mitt minne.
Jag kan lova dig det ingen annan vet!
Fröken Hansson,
vad gör du med mig?
Varför flätar du ditt långa, blonda hår?
Fröken Hansson,
vad tar det åt dig?
Varför velar du i välkända snår?
Fröken Hansson,
är klockan slagen?
När ska dina fingar känna mina igen?
Fröken Hansson,
jag får ont i magen!
Dina tankar stänger mig ute igen!
Fröken Hansson,
även om vi blir matta!?
Du måste kämpa för nästan allting.
Fröken Hansson,
när ska du fatta?
Att livet inte bjuder på någonting.
vem bor där inne?
Varför berättar du ej din hemlighet?
Fröken Hansson,
bli en del av mitt minne.
Jag kan lova dig det ingen annan vet!
Fröken Hansson,
vad gör du med mig?
Varför flätar du ditt långa, blonda hår?
Fröken Hansson,
vad tar det åt dig?
Varför velar du i välkända snår?
Fröken Hansson,
är klockan slagen?
När ska dina fingar känna mina igen?
Fröken Hansson,
jag får ont i magen!
Dina tankar stänger mig ute igen!
Fröken Hansson,
även om vi blir matta!?
Du måste kämpa för nästan allting.
Fröken Hansson,
när ska du fatta?
Att livet inte bjuder på någonting.
måndag 28 december 2009
Spelet
Är jag mer socialt handikappad än andra? Är jag hon med så låg självkänsla att allt kan tolkas som negativt? Eller är jag helt enkelt aldrig upplärd på spelet som kallas relationer? Hur vet man vad människor egentligen menar, där bakom alla signaler och koder? Hur vet man när för mycket är för mycket och om inget betyder stopp? Jag har aldrig varit bra på spelet, men ändå tvingas jag spela det till leda. Var ärlig mot mig så jag inte varje gång måste gå till fängelse utan att passera Gå...
torsdag 24 december 2009
Julfrid?
Så är julafton strax slut. Denna dag som jag tidigare sagt att jag i år vill hoppa över. Till sist blev det ändå en mysig dag, även om jag i denna stund saknar som jag aldrig gjort förut..
Jag tycker egentligen om julen. Men kanske inte det som man först tänker på: julklapparna, granen, maten. Jag tycker om julens lugn mest av allt. Tystnaden och eftertänksamheten. Och gemenskapen med dem jag håller nära.
Människor har en tendens att mjukna och bli mer generösa, mer glada och mer godhjärtade under julen. Det är fint, men det gör mig vemodig och en smula fundersam samtidigt. Varför ska det just hända under julen? Varför kan inte människorna alltid vara hänsynsfulla och leva i fred med varandra? Vad är det med julen som är så speciellt att man kan lägga meningsskiljaktigheter åt sidan, glömma gammalt groll, överbygga skillnader och lägga vapen till marken? Något är det som inte går att sätta fingrarna på. Det kanske bor djupt inne i människors hjärtan..
Min absoluta favorit bland julsånger. Charlotte sådär, Tommy briljant som vanligt :)
Jag tycker egentligen om julen. Men kanske inte det som man först tänker på: julklapparna, granen, maten. Jag tycker om julens lugn mest av allt. Tystnaden och eftertänksamheten. Och gemenskapen med dem jag håller nära.
Människor har en tendens att mjukna och bli mer generösa, mer glada och mer godhjärtade under julen. Det är fint, men det gör mig vemodig och en smula fundersam samtidigt. Varför ska det just hända under julen? Varför kan inte människorna alltid vara hänsynsfulla och leva i fred med varandra? Vad är det med julen som är så speciellt att man kan lägga meningsskiljaktigheter åt sidan, glömma gammalt groll, överbygga skillnader och lägga vapen till marken? Något är det som inte går att sätta fingrarna på. Det kanske bor djupt inne i människors hjärtan..
Min absoluta favorit bland julsånger. Charlotte sådär, Tommy briljant som vanligt :)
söndag 20 december 2009
Fjärde advent
Snön dalar ner i nackaskogen. Jag pulsar genom drivorna och känner de mjuka, kalla flingorna smälta mot min kind. Jag hör barnen tjuta av glädje i pulkabacken. Jag ser hundarna rusa förtjust efter snöbollar, och de älskande paren värma varandras händer. Alkisgubben sitter som vanligt på sin plats på bron, men han har bytt vän och fått på sig en mössa.
Det hörs ett brak i skogen och en entusiastisk cyklist rullar ut bland granarna. Han ser något malplacerad ut där i de vita drivorna, men ler förnöjt och ropar åt sin vän som ännu inte bemästrat den branta backen. En tant på skidor, en ung kvinna i pälsmössa och för smalklackade stövlar. Och jag.
Fåglarna hackar av rönnbären frenetiskt, som att de på nått sätt vet att det snart mörknar och att liv eller död kan hänga på ett bär. Det är tyst. Så tyst som det kan bli i en storstad.
Jag kommer ut ur skogen och lugnet byts mot kaos. Julhysteri och prylfrossa i dess renaste form. Sickla köpkvarter har invarderats av stressade mammor på jakt efter de sista julklapparna. Här tjuter barnen inte av glädje, utan av frustration. Julsånger spelas på repeat, som något slags tortyrredskap. Jag finner ingen glädje i det alls. Inte i år.
Jag skyndar mig hemåt för att värma mina fingrar...
Denna man faschinerar mig. Han och endast han skänker frid med sin underbara stämma
Det hörs ett brak i skogen och en entusiastisk cyklist rullar ut bland granarna. Han ser något malplacerad ut där i de vita drivorna, men ler förnöjt och ropar åt sin vän som ännu inte bemästrat den branta backen. En tant på skidor, en ung kvinna i pälsmössa och för smalklackade stövlar. Och jag.
Fåglarna hackar av rönnbären frenetiskt, som att de på nått sätt vet att det snart mörknar och att liv eller död kan hänga på ett bär. Det är tyst. Så tyst som det kan bli i en storstad.
Jag kommer ut ur skogen och lugnet byts mot kaos. Julhysteri och prylfrossa i dess renaste form. Sickla köpkvarter har invarderats av stressade mammor på jakt efter de sista julklapparna. Här tjuter barnen inte av glädje, utan av frustration. Julsånger spelas på repeat, som något slags tortyrredskap. Jag finner ingen glädje i det alls. Inte i år.
Jag skyndar mig hemåt för att värma mina fingrar...
Denna man faschinerar mig. Han och endast han skänker frid med sin underbara stämma
tisdag 15 december 2009
Utebliven julkänsla
Det är mörkt, men under gatlycktans ljus ser jag fortfarande de mjuka flingorna dala ner. Snön bäddar in staden i ett vintertäcke. Allt fult döljs och allt blir rent. Nu passar tillochmed juldekorationerna in. De har tidigare sett så malplacerade och luggslitna ut i regnet och blåsten. Äntligen.
Om jag ska vara ärlig så har jag varit totalt anti mot jul i år. Det känns som det är för mycket som är fel för att det ska bli en god jul. För mycket att tänka på, för mycket att göra, för många att sakna. Lets face it, jul är till för folk som är lyckliga.
Jag har det inte dåligt, inte på nått sätt. Jag är frisk. Jag har familj och vänner som jag älskar och som älskar mig. Jag går en spännande utbildning med, för att inte säga suveräna, så i varje fall goda möjligheter till jobb. Jag har haft förmånen att få resa runt i världen och bredda mina perspektiv, och jag vet att jag är så otroligt lyckligt lottad utan att uppskatta det tillräckligt.
Men känslan av att saker inte är som de borde vara river. Tanken på att trångsynta människor fördömer vänner för deras bakgrund gör mig ledsen. Tanken på att en människa kan utnyttja andra människor i nått slags sjukt spel, utan tanke på följder gör mig förbannad. Tanken på att vänner mår dåligt smärtar. Tanken på sjukdom och vår oförmåga att förhindra det gör mig frustrerad.
När får jag vara hel?
Om jag ska vara ärlig så har jag varit totalt anti mot jul i år. Det känns som det är för mycket som är fel för att det ska bli en god jul. För mycket att tänka på, för mycket att göra, för många att sakna. Lets face it, jul är till för folk som är lyckliga.
Jag har det inte dåligt, inte på nått sätt. Jag är frisk. Jag har familj och vänner som jag älskar och som älskar mig. Jag går en spännande utbildning med, för att inte säga suveräna, så i varje fall goda möjligheter till jobb. Jag har haft förmånen att få resa runt i världen och bredda mina perspektiv, och jag vet att jag är så otroligt lyckligt lottad utan att uppskatta det tillräckligt.
Men känslan av att saker inte är som de borde vara river. Tanken på att trångsynta människor fördömer vänner för deras bakgrund gör mig ledsen. Tanken på att en människa kan utnyttja andra människor i nått slags sjukt spel, utan tanke på följder gör mig förbannad. Tanken på att vänner mår dåligt smärtar. Tanken på sjukdom och vår oförmåga att förhindra det gör mig frustrerad.
När får jag vara hel?
måndag 14 december 2009
Hjärndöd eller bara dum i huvudet??
Första dagen på Neurofys, KS. Linda och jag mjukstartade med genomgång av EEG. Har man sen inga patienter så får man roa sig själva. Så nu har jag hela huvudet fullt med peeling-pasta och hudlotion, samt fyra röda märken i pannan efter elektroderna. Mössan åkte på när jag skulle hem kan jag skvallra om. Det tuffaste på denna bilden är nog ändå KS's extremt moderiktiga pikétröja. Tänk så snyggt det är med sjukhuskläder ändå!?????Tog även en promenad nere i kulvertarna. Det har väl aldrig varit ett särskillt välkomnande ställe, men efter jag läst boken 'Flickan under gatan' så gick en kall kåre längs ryggraden. Jag riktigt hörde det hasande ljudet av död kropp som släpas mot sement. Hu!! Tur att Linda var med.
Besökte kärlkirurgen och kikade på vårt kommande ex-jobb. Jag tror det kan bli bra. Lite löst så ska vi göra en metodstudie på sätt att mäta slagvolymer i hjärtat. Närmare beskrivning kommer senare, eftersom jag knappt vet själv än ens. Men v21 2010 sker redovisningarna på HS, och då har jag förhoppningsvis koll.
Och eftersom dagens EEG gav utslag så är jag iallafall inte hjärndöd...
söndag 13 december 2009
Kärleken till en fyrbent vän
You are my sweetest downfall. I loved you first...
"Hans små rosa tassar trampar frenetiskt i hennes knä. Klorna går igenom jeanstyget och hon kvider högt av smärtan, men kan samtidigt inte låta bli att skratta åt hans kärleksfulla uppsyn. Han spinner som en liten motor och dreglet rinner kring nosen. Han pussar henne runt näsan så som han bara gör på henne, och hon blir alldeles blöt i ansiktet. Efter ett antal varv kommer han äntligen till ro. Hans röda päls riktigt skimrar i solljuset som sipprar in mellan blommorna i fönstret. Värmen från den tjocka lilla kissen fyller henne med kärlek. Älskade katt, om han inte fanns...."
Tänk att man kan känna sådan kärlek till en liten katt. Det är nu 4 år sedan han försvann ur mitt liv och jag kan fortfarande gråta och känna saknaden. Han hade funnits där så länge. Genom skratt och gråt, förbehållslöst. Vi var de bästa vänner. Ända sedan han med stora, rädda, nyfikna ögon kikade upp över fåtöljkanten den där första morgonen.
De små fjantiga jamandena, de enträgna 'dörrknackningarna', de makabra råttjakterna, grusiga tassar mot glasrutan, pussarna, buset, den där knorren på svansen som genast åkte upp i vädret när du fick syn på oss... Findus, du är saknad!
">
"Hans små rosa tassar trampar frenetiskt i hennes knä. Klorna går igenom jeanstyget och hon kvider högt av smärtan, men kan samtidigt inte låta bli att skratta åt hans kärleksfulla uppsyn. Han spinner som en liten motor och dreglet rinner kring nosen. Han pussar henne runt näsan så som han bara gör på henne, och hon blir alldeles blöt i ansiktet. Efter ett antal varv kommer han äntligen till ro. Hans röda päls riktigt skimrar i solljuset som sipprar in mellan blommorna i fönstret. Värmen från den tjocka lilla kissen fyller henne med kärlek. Älskade katt, om han inte fanns...."
Tänk att man kan känna sådan kärlek till en liten katt. Det är nu 4 år sedan han försvann ur mitt liv och jag kan fortfarande gråta och känna saknaden. Han hade funnits där så länge. Genom skratt och gråt, förbehållslöst. Vi var de bästa vänner. Ända sedan han med stora, rädda, nyfikna ögon kikade upp över fåtöljkanten den där första morgonen.
De små fjantiga jamandena, de enträgna 'dörrknackningarna', de makabra råttjakterna, grusiga tassar mot glasrutan, pussarna, buset, den där knorren på svansen som genast åkte upp i vädret när du fick syn på oss... Findus, du är saknad!
">
lördag 5 december 2009
Maktlöshet och hat
Ibland drabbar verkligheten oss som ett hårt slag i mellangärdet.
Människor som skadar människor jag tycker om. Avsiktligt. Hat är ett starkt ord, men det är nog det som bäst beskriver vad jag känner för denna människa. Ren och skär avsky!
Sjukdom som bryter ner människor jag tycker om. Helt utan kontroll från någon. Det finns ingen att vara arg på, vilket gör det ännu svårare. Man kan bara vänta och hoppas. Maktlösheten river... Hur mycket ska en familj behöva uthärda??
Fan ta cancer! Och fan ta manipulerande, psykopatiska luder!
Tack du som höll mig sällskap i mörkret..
Människor som skadar människor jag tycker om. Avsiktligt. Hat är ett starkt ord, men det är nog det som bäst beskriver vad jag känner för denna människa. Ren och skär avsky!
Sjukdom som bryter ner människor jag tycker om. Helt utan kontroll från någon. Det finns ingen att vara arg på, vilket gör det ännu svårare. Man kan bara vänta och hoppas. Maktlösheten river... Hur mycket ska en familj behöva uthärda??
Fan ta cancer! Och fan ta manipulerande, psykopatiska luder!
Tack du som höll mig sällskap i mörkret..
torsdag 3 december 2009
I'm an Astronaut!
Idag är jag djävulskt produktiv!! Var bara tvungen att inleda med den frasen för det händer inte så ofta.
Hade en underbart skön morgon. Vaknade till en blå himmel och sol, helt utvilad och utan den skrällande väckarklockan. Fåglarna kvittrade egendomligt utanför förstret, nästan som på våren. Tanken på den oundvikliga globala uppvärmningen slog jag genast bort. Den kan jag bekymra mig över en mulen dag istället.
Åt en såndär mysig långfrukost, pratade med Lina och filade lite på skolarbetet (fan ta ST/HR-loopar!!). Men i ärlighetens namn är det just nu skojigare att skriva massa annat. Sparar dessa texter för en mindre produktiv period i framtiden. Så jag inte tråkar ut mina läsare. Bra va!? :)
Eftersom någon sa till mig att vi endast haft 17,5 timmar sol i november kändes det som en bra idé att ta en promenad i det vakra vädret. Attan vad jag hade velat ha en systemkamera idag. Med frosten och solen. Åh så vackert!
Ni får hålla till godo med en usel mobilbild. Men jag var tvungen att fota. Blev så glad när jag såg detta att jag log brett för mig själv. Hur sött som hellst!
Pippin har också tagit en promenad! :)
Efter promenaden lyckades jag faktiskt skriva en sida till i mitt arbete. Så har jag handlat, och lagat mat, fixat och talat med vänner. Tänk vad lite frisk luft kan göra.
En annan sak som gör mig glad är Salem al Fakir. Finns det sötare popsnöre? Jag är mycket för sött idag tror jag. Bäst jag tar en lussebulle :)
Fridens gott folk
">
Hade en underbart skön morgon. Vaknade till en blå himmel och sol, helt utvilad och utan den skrällande väckarklockan. Fåglarna kvittrade egendomligt utanför förstret, nästan som på våren. Tanken på den oundvikliga globala uppvärmningen slog jag genast bort. Den kan jag bekymra mig över en mulen dag istället.
Åt en såndär mysig långfrukost, pratade med Lina och filade lite på skolarbetet (fan ta ST/HR-loopar!!). Men i ärlighetens namn är det just nu skojigare att skriva massa annat. Sparar dessa texter för en mindre produktiv period i framtiden. Så jag inte tråkar ut mina läsare. Bra va!? :)
Eftersom någon sa till mig att vi endast haft 17,5 timmar sol i november kändes det som en bra idé att ta en promenad i det vakra vädret. Attan vad jag hade velat ha en systemkamera idag. Med frosten och solen. Åh så vackert!
Ni får hålla till godo med en usel mobilbild. Men jag var tvungen att fota. Blev så glad när jag såg detta att jag log brett för mig själv. Hur sött som hellst!
Pippin har också tagit en promenad! :)
Efter promenaden lyckades jag faktiskt skriva en sida till i mitt arbete. Så har jag handlat, och lagat mat, fixat och talat med vänner. Tänk vad lite frisk luft kan göra.
En annan sak som gör mig glad är Salem al Fakir. Finns det sötare popsnöre? Jag är mycket för sött idag tror jag. Bäst jag tar en lussebulle :)
Fridens gott folk
">
onsdag 2 december 2009
Huvudbry
Som vanligt, så oroar jag mig för vad folk tänker om mina små bisarra texter. Jag skiter i om ni tycker att jag skriver dåligt, det är ju faktiskt inte tvång att läsa. Däremot så kanske vissa texter uppfattas som väldigt mörka, och man kan undra vad det är för skruvad, depprimerad människa där bakom. Oroa er inte. Texterna innehåller viss mått av sanning och en stor skopa överdrift. För ärligt talat, mitt liv är inte särskillt speciellt på något sätt, så därför gör jag det makabert, himlastormande och kaotiskt i min egen fantasi.
Som jag brukar säga, använd geniknölarna gott folk :)
Som jag brukar säga, använd geniknölarna gott folk :)
En ensam flickas kaos
Torsdag kväll. Frusen januari. 98.
Pennan löper över de vita bladen utan stopp. Hon skriver i blindt raseri och förvirrad förtvivlan. Tårarna rinner ner för hennes kinder och bildar en liten pöl på skrivbordet. Nu och endast nu kan hon visa vad hon verkligen känner. Instängd i sitt rum lättar hon på den tunga fasaden de tvingat på henne.
Dem. De bättre. De snyggare. De normala.
Hon. Alltid lite sämre, fulare. Inte som andra.
Den långa, taniga kroppen darrar svagt, när hon kväver sina hulkande ljud. Hon behöver inget medlidande. Hon är hellre själv nu. Trots att hela hjärtat värker efter sällskap, så inser hon att vem som hellst inte är nog.
Ensamheten har blivit hennes signum. Den följer henne genom dag och natt. Den kramar sina kalla, nariga fingrar runt hennes strupe och hon får svårt att andas.
Bredvid henne ligger hennes biljett ut, ut ur helvetet. Det skarpa stålet glittrar i skenet från skrivbordslampan. De är aldrig använda, men hon har dom där, utifall att. Det känns på nått sätt tryggt.
Den röda katten slår sina lovar kring hennes ben och hon lyfter upp honom i sin famn. Värmen från hans lilla rulltiga kropp får henne att gråta än mer. Endast han vet en ensam flickas kaos.
Pennan löper över de vita bladen utan stopp. Hon skriver i blindt raseri och förvirrad förtvivlan. Tårarna rinner ner för hennes kinder och bildar en liten pöl på skrivbordet. Nu och endast nu kan hon visa vad hon verkligen känner. Instängd i sitt rum lättar hon på den tunga fasaden de tvingat på henne.
Dem. De bättre. De snyggare. De normala.
Hon. Alltid lite sämre, fulare. Inte som andra.
Den långa, taniga kroppen darrar svagt, när hon kväver sina hulkande ljud. Hon behöver inget medlidande. Hon är hellre själv nu. Trots att hela hjärtat värker efter sällskap, så inser hon att vem som hellst inte är nog.
Ensamheten har blivit hennes signum. Den följer henne genom dag och natt. Den kramar sina kalla, nariga fingrar runt hennes strupe och hon får svårt att andas.
Bredvid henne ligger hennes biljett ut, ut ur helvetet. Det skarpa stålet glittrar i skenet från skrivbordslampan. De är aldrig använda, men hon har dom där, utifall att. Det känns på nått sätt tryggt.
Den röda katten slår sina lovar kring hennes ben och hon lyfter upp honom i sin famn. Värmen från hans lilla rulltiga kropp får henne att gråta än mer. Endast han vet en ensam flickas kaos.
söndag 29 november 2009
Misstag
Misstag. Hjärtat hoppar över att slag, det flimrar för ögonen och den metaliska smaken i munnen tycks lika klar som då. Misstag. Endast brottstycken ur en suddig film spelas om och om för dina ögon. Det är overkligt men ändå så påträngande tydligt. Misstag.
Du förbannar den dagen, det beslutet, och alla följder det fått. Du är maktlös inför andras granskande ögon och känslan av att inte vara den samma för dem är förlamande. Misstag.
Sakta förlorar du greppet när du inser att livet aldrig kommer bli sig likt igen. Du famlar efter trådar men väven som höll på att ta form löser sakta upp sig utan räddning. Endast ditt eget förlåtande återstår.
Misstag. Så förbjudet. Så fel. Så mänskligt.
Du förbannar den dagen, det beslutet, och alla följder det fått. Du är maktlös inför andras granskande ögon och känslan av att inte vara den samma för dem är förlamande. Misstag.
Sakta förlorar du greppet när du inser att livet aldrig kommer bli sig likt igen. Du famlar efter trådar men väven som höll på att ta form löser sakta upp sig utan räddning. Endast ditt eget förlåtande återstår.
Misstag. Så förbjudet. Så fel. Så mänskligt.
Första advent
Då var tentan avklarad. Tror och hoppas att det gick bra, annars är detta jordens mest firade omtenta! Hade supertrevlig tentafest med goa tjejer. Middag, givande snack, goda drinkar. Varför har vi inte gjort det tidigare? Göra om är ett klart måste!
Lördagen var en märklig dag. Solen gick upp och solen gick ner. Uttömd på energi men fylld av en nyfödd nyfikenhet. Ibland blir man positivt överraskad.
Idag. Söndag. Första advent. En ljusstake har kommit på plats i fönstret och den lilla halmgrisen jag fått av mamma tittar uppkäftigt på mig från sin plats på golvet. Ingen snö. Ensam. Julmys verkar långt borta.
Lördagen var en märklig dag. Solen gick upp och solen gick ner. Uttömd på energi men fylld av en nyfödd nyfikenhet. Ibland blir man positivt överraskad.
Idag. Söndag. Första advent. En ljusstake har kommit på plats i fönstret och den lilla halmgrisen jag fått av mamma tittar uppkäftigt på mig från sin plats på golvet. Ingen snö. Ensam. Julmys verkar långt borta.
söndag 22 november 2009
Framtid = ?
Det slog mig att det nu är endast 6 månader kvar av min tid som universitetsstudent. Jag är förväntansfull och totalt skräckslagen på samma gång. Hitills har man varit väldigt fokuserad på att klara nästa tenta, göra bra från sig på praktiken osv. Nu kommer dessutom tankarna kring examensarbetet och hur tusan man ska klara av det. Och lite längre fram, tanken på jobb. Å ena sidan; hur fan ska nån vilja anställa mig, jag kan ju ingenting(????). Å andra sidan; jag är fan bra, hur ska jag kunna välja var jag vill jobba??
Studietidens slut innebär också att jag måste flytta. Samma sak där; blandade känslor. Dels för att jag trivs i min lilla lya, men framför allt för att det är en jävla djungel på bostadsfronten i denna stan. Kommer man ens hitta nått?? Men samtidigt: fy fan vad skönt det kommer bli med kylskåp som rymmer mer än två mjölkpaket, varmvatten som räcker längre än 5 minuter och att slippa äta där man sover där man pluggar där man ser på tv!
Det är ovisst just nu. Och på nått sätt gillar jag det.
Studietidens slut innebär också att jag måste flytta. Samma sak där; blandade känslor. Dels för att jag trivs i min lilla lya, men framför allt för att det är en jävla djungel på bostadsfronten i denna stan. Kommer man ens hitta nått?? Men samtidigt: fy fan vad skönt det kommer bli med kylskåp som rymmer mer än två mjölkpaket, varmvatten som räcker längre än 5 minuter och att slippa äta där man sover där man pluggar där man ser på tv!
Det är ovisst just nu. Och på nått sätt gillar jag det.
måndag 16 november 2009
Tack för mina vänner!
Jag är så otroligt glad för mina vänner.
Monika, du är underbar! Att helt slumpmässigt hitta en vän som du, det är stort!
Lina, dig kan man alltid lita på!
Sofie, bättre prata-av-sig-plank får man leta efter!
Anna, även fast du inte är här så finns du ändå alltid där!
Tack för att ni finns!
Monika, du är underbar! Att helt slumpmässigt hitta en vän som du, det är stort!
Lina, dig kan man alltid lita på!
Sofie, bättre prata-av-sig-plank får man leta efter!
Anna, även fast du inte är här så finns du ändå alltid där!
Tack för att ni finns!
måndag 26 oktober 2009
Vardagsmorgon
Vardagsmorgon. Den metalliskt ekande signalen från väckarklockan skär in i den värld där du trivs bäst, och tvingar dig till medvetande. Hårda, allt för skarpa konturer i speglen ger dig tillbaka den tunna hinna av självförakt du lyckats skaka av dig under natten. Ett försök till optimism, och sedan drar du på den fasad du blivit vän med, den som alla känner som du.
Sedan börjar dagen. Ett spel, en illusion av lycka. En fantasi om jagets inbillade betydande för omvärlden. Ett måste för att du ska orka. Sysslor för att hålla tankarna i schack. En blick ut genom fönstret, svenskt väder som får dig att må illa. Snöslasket omsluter världen i en grå sörja, som hjärnsubstansen som rinner ur en deformerad skalle.
Kväll. Timmarna har gått och du kan återvända hem på stelfrusna tår. Fasaden hänger du av i farstun likt en yllekappa tung av fukt. Nu finns inget som kan hindra dig, naken möter du din värsta fiende; dig själv. Efter kampen flyr du tacksamt mot det lena, svarta välbefinandet. Sömnen
Sedan börjar dagen. Ett spel, en illusion av lycka. En fantasi om jagets inbillade betydande för omvärlden. Ett måste för att du ska orka. Sysslor för att hålla tankarna i schack. En blick ut genom fönstret, svenskt väder som får dig att må illa. Snöslasket omsluter världen i en grå sörja, som hjärnsubstansen som rinner ur en deformerad skalle.
Kväll. Timmarna har gått och du kan återvända hem på stelfrusna tår. Fasaden hänger du av i farstun likt en yllekappa tung av fukt. Nu finns inget som kan hindra dig, naken möter du din värsta fiende; dig själv. Efter kampen flyr du tacksamt mot det lena, svarta välbefinandet. Sömnen
onsdag 21 oktober 2009
Varför strävar vi mot ett ideal som inte finns?
För nån vecka sen var det rabalder på löpsedlarna om att den svenskättade modellen Filippa Hamillton blivit sparkad av Ralph Lauren pga att hon är för fet. Samtidigt florerade bilder på den överretusherade modellen där hennes midja är smalare än hennes huvud.
- Vi har insett att vi är ansvariga för att, genom bristfällig framställning och retuschering, ge en förvriden bild av en kvinnas kropp, sa man då i ett pressmeddelande.
Fine tänkte jag, när man sitter och stirrar på en bild länge är det lätt att tappa perspektiven. Säkert var det någon som fick på pälsen och en fot i arslet för det misstaget. Hurvida Filippa blivit sparkad pga sin fethet vet jag inte, men det lär ju inte vara första gången det händer i den industrin. Hur man nu kan va för fet med ett BMI på 17...
Men idag sitter jag här och blir förbannad! Nu har det nämligen dykt upp en till bild. Detta var alltså inget misstag. Man har medvetet retucherat dessa bilder så hårt att kvinnorna, om man tänker efter, ser helt vanställda ut. Eller inte ens vanställda. Det är inte fysiskt möjligt att se ut sådär.
Jag säger inte att det är rätt, men jag kan ändå förstå varför idealet vi har i dagens samhälle är supersmal. Och jag förstår att varje modeskapare vill visa sina kläder på ideala kvinnor. Men att förvränga bilder till något som inte går att uppnå, att sträva efter något onaturligt. Det förstår jag inte.
Överhuvudtaget så tror jag folk inte ens tänker på hur pass retucherade de stora reklampelarna är. Den där perfekta hyn, de långa benen, de raka vita tänderna... Så lätt att fixa med ett par knapptryck. Och där ute finns människor som ser dessa bilder som sanningen. Hell, jag gör det också. När jag står där och väntar på tunnelbanan och ser hur den där sammetshyn skiner hånfullt mot mig och jag tänker på mina blemmor är det lätt att önska att man såg ut så.
Men ingen gör ju det. Varför strävar vi mot ett ideal som inte finns?
Filippa Hamillton
Valentina Zelyaeva
Det gör mig förbannad att det finns folk som överhuvudtaget har mage att publicera en sån här bild. Kan någon tala om för Ralph att med sådana höfter vore vi en utdöd art!?
- Vi har insett att vi är ansvariga för att, genom bristfällig framställning och retuschering, ge en förvriden bild av en kvinnas kropp, sa man då i ett pressmeddelande.
Fine tänkte jag, när man sitter och stirrar på en bild länge är det lätt att tappa perspektiven. Säkert var det någon som fick på pälsen och en fot i arslet för det misstaget. Hurvida Filippa blivit sparkad pga sin fethet vet jag inte, men det lär ju inte vara första gången det händer i den industrin. Hur man nu kan va för fet med ett BMI på 17...
Men idag sitter jag här och blir förbannad! Nu har det nämligen dykt upp en till bild. Detta var alltså inget misstag. Man har medvetet retucherat dessa bilder så hårt att kvinnorna, om man tänker efter, ser helt vanställda ut. Eller inte ens vanställda. Det är inte fysiskt möjligt att se ut sådär.
Jag säger inte att det är rätt, men jag kan ändå förstå varför idealet vi har i dagens samhälle är supersmal. Och jag förstår att varje modeskapare vill visa sina kläder på ideala kvinnor. Men att förvränga bilder till något som inte går att uppnå, att sträva efter något onaturligt. Det förstår jag inte.
Överhuvudtaget så tror jag folk inte ens tänker på hur pass retucherade de stora reklampelarna är. Den där perfekta hyn, de långa benen, de raka vita tänderna... Så lätt att fixa med ett par knapptryck. Och där ute finns människor som ser dessa bilder som sanningen. Hell, jag gör det också. När jag står där och väntar på tunnelbanan och ser hur den där sammetshyn skiner hånfullt mot mig och jag tänker på mina blemmor är det lätt att önska att man såg ut så.
Men ingen gör ju det. Varför strävar vi mot ett ideal som inte finns?
Filippa Hamillton
Valentina Zelyaeva
Det gör mig förbannad att det finns folk som överhuvudtaget har mage att publicera en sån här bild. Kan någon tala om för Ralph att med sådana höfter vore vi en utdöd art!?
måndag 19 oktober 2009
söndag 18 oktober 2009
Tomhet
Nu har jag inte skrivit på länge. Och ärligt talat har jag inget att skriva om nu heller. Eller ja, egentligen massor, men det är inte för era öron. Eller ögon. Vissa saker är helt enkelt för peronliga för att fläkas ut offentligt.
Sorg, tomhet, gränslös saknad och en outtömlig ström av tårar. Så har de senaste veckorna sett ut. Vad som än händer så kommer det alltid att vara Du...
Sorg, tomhet, gränslös saknad och en outtömlig ström av tårar. Så har de senaste veckorna sett ut. Vad som än händer så kommer det alltid att vara Du...
söndag 11 oktober 2009
Credence
Deserted again.
You speak to me through the shadows.
Walking in closed rooms, using cold words.
Captured by the night.
The yearning escapes from my embrace.
Strange silhouettes whisper your thoughts, scream your sadness.
And they all turned away, unable to face more of this death.
Credence in my word.
Written in dust, tainted by memories.
I confess my hope, recognize my loneliness.
Your laughter weeps the truth.
Push me into the corner.
Confirming the epitaph of my soul
and displaying the once unknown Karma.
'Credence' by Opeth
Önskar att saker kunde vara som förr...
">
You speak to me through the shadows.
Walking in closed rooms, using cold words.
Captured by the night.
The yearning escapes from my embrace.
Strange silhouettes whisper your thoughts, scream your sadness.
And they all turned away, unable to face more of this death.
Credence in my word.
Written in dust, tainted by memories.
I confess my hope, recognize my loneliness.
Your laughter weeps the truth.
Push me into the corner.
Confirming the epitaph of my soul
and displaying the once unknown Karma.
'Credence' by Opeth
Önskar att saker kunde vara som förr...
">
fredag 2 oktober 2009
Somedays
Somedays aren’t yours at all
They come and go as if they’re someone elses days
They come and leave you behind some elses face
And it’s harsher than yours
And colder than yours
They come in all quiet sweep up and then they leave
And you don’t hear a single floor board creak
They’re so much stronger than the friends you try to keep
by your side
Regina Spector
They come and go as if they’re someone elses days
They come and leave you behind some elses face
And it’s harsher than yours
And colder than yours
They come in all quiet sweep up and then they leave
And you don’t hear a single floor board creak
They’re so much stronger than the friends you try to keep
by your side
Regina Spector
torsdag 1 oktober 2009
onsdag 30 september 2009
Tears and rain
I guess it’s time I run far, far away: find comfort in pain.
All pleasure’s the same: it just keeps me from trouble.
Hides my true shape, like Dorian Gray.
I’ve heard what they say, but I’m not here for trouble.
It’s more than just words: it’s just tears and rain.
James Blunt
All pleasure’s the same: it just keeps me from trouble.
Hides my true shape, like Dorian Gray.
I’ve heard what they say, but I’m not here for trouble.
It’s more than just words: it’s just tears and rain.
James Blunt
tisdag 29 september 2009
En fin dag
Vaknade tidigt trots att jag hade sovmorgon. Spisreparatörerna skulle komma idag och då kan man ju inte ligga i sängen. Efter frukost sprang jag en runda i Nackaskogen i det vackra höstvädret. Dagisbarnen satt i en ring i sina gula reflexvästar och fick lära sig om svampar. Alkisgubben satt som vanligt på bron med några folköl och stank brygeri. De hurtiga pensionärerna med sina hundar var där, och de målbrottsskrålande högstadiegrabbarna under sin gympalektion likaså. Allt var som det brukar.
Radionuklider, SPECT, gammastrålning, PET/CT, scint, MRI... Kan man hjälpa att man är pepp på nuklearmedicinkursen??
Tror ni reparatörerna kom? Nä!
Godnatt gott folk
">
Radionuklider, SPECT, gammastrålning, PET/CT, scint, MRI... Kan man hjälpa att man är pepp på nuklearmedicinkursen??
Tror ni reparatörerna kom? Nä!
Godnatt gott folk
">
måndag 28 september 2009
Till Anna
Daterat: Måndagen den 7:e september 2009 kl 19:01
Jag har sagt det så många gånger förr, men Anna, Stockholm är inte det samma utan dig!
Det är så påtagligt när du är här hur mycket jag saknar dig när du inte är det. Saknar de djupa diskussionerna, alla skratt och alla pinsamheter som bara känns okej inför dig. Jag saknar våra galna utekvällar, våra kaffestunder och långa dagar av plugg. Saknar knäppa promenader på stan, filmkollandet och stunder av tystnad som aldrig känns obekväma.
Härom dagen gjorde jag det igen; ett blondt huvud som sticker upp i folkmassan, och under en millisekund tänker jag: där är hon! Det blir som extra tungt då att sätta sig på föreläsningen. Med mina skånska ’ja’ försöker jag hålla dig närvarande, tills du kommer hit igen :)
Jag har sagt det så många gånger förr, men Anna, Stockholm är inte det samma utan dig!
Det är så påtagligt när du är här hur mycket jag saknar dig när du inte är det. Saknar de djupa diskussionerna, alla skratt och alla pinsamheter som bara känns okej inför dig. Jag saknar våra galna utekvällar, våra kaffestunder och långa dagar av plugg. Saknar knäppa promenader på stan, filmkollandet och stunder av tystnad som aldrig känns obekväma.
Härom dagen gjorde jag det igen; ett blondt huvud som sticker upp i folkmassan, och under en millisekund tänker jag: där är hon! Det blir som extra tungt då att sätta sig på föreläsningen. Med mina skånska ’ja’ försöker jag hålla dig närvarande, tills du kommer hit igen :)
söndag 27 september 2009
To the 20's and back
Jösses, vilken helg! Vilken tidsresa! Vilken fest!!
Vår tidsmaskin - Swebuss Express - avgick 8.05 igår morse. Fyra och en halv timmar senare befinner vi oss i Gränna, dock med 2000-talet fortfarande närvarande. Förvandlingen sker långsamt. Först när vi når Visingsö Bygdegård, och efter ett klädbyte ala Clark Kent stiger vi in i 1920-talet till fullo. Tidsresan har gjorts av ett 50-tal andra personer också. Några välkända ansikten, andra totala främlingar. Temat är genomgående taget på största allvar; fransklänningar, fjädrar, vita hängslen, Al Capone-hattar, cigarrer. Alla är där för att fira att vår vän Mysan fyllt systemet. Prohibition ends at last!!
En underbar middag avnjöts till tonerna av 20-talets swing och glada skratt. Diverse tal och spex för födelsedagsbarnet utfördes. En suverän fest! Mysan och Ida, ni kan era saker! Grattis igen Mysan.
Efter tolvslaget måste vi dock lämna festen. Med en 'Visings-Island Istea' för mycket bar det av på vingliga hjul tillbaka mot 2009 års Gränna, för några timmars sömn. Klockan sju idag ringde nämligen klockan. Dags för avfärd tillbaka till Stockholm. Detta är nämligen samma helg som Jens måste flytta. I tell you what.. Bära flyttkartonger är ingen höjdare att göra bakis. Men lägenheten är superfin. Det blir bra.
Bilder på festligheterna lär dyka upp på facebook, dock inte från mig för jag hade ingen kamera med.
Sova igen några timmar ska jag nu. Natti
Vår tidsmaskin - Swebuss Express - avgick 8.05 igår morse. Fyra och en halv timmar senare befinner vi oss i Gränna, dock med 2000-talet fortfarande närvarande. Förvandlingen sker långsamt. Först när vi når Visingsö Bygdegård, och efter ett klädbyte ala Clark Kent stiger vi in i 1920-talet till fullo. Tidsresan har gjorts av ett 50-tal andra personer också. Några välkända ansikten, andra totala främlingar. Temat är genomgående taget på största allvar; fransklänningar, fjädrar, vita hängslen, Al Capone-hattar, cigarrer. Alla är där för att fira att vår vän Mysan fyllt systemet. Prohibition ends at last!!
En underbar middag avnjöts till tonerna av 20-talets swing och glada skratt. Diverse tal och spex för födelsedagsbarnet utfördes. En suverän fest! Mysan och Ida, ni kan era saker! Grattis igen Mysan.
Efter tolvslaget måste vi dock lämna festen. Med en 'Visings-Island Istea' för mycket bar det av på vingliga hjul tillbaka mot 2009 års Gränna, för några timmars sömn. Klockan sju idag ringde nämligen klockan. Dags för avfärd tillbaka till Stockholm. Detta är nämligen samma helg som Jens måste flytta. I tell you what.. Bära flyttkartonger är ingen höjdare att göra bakis. Men lägenheten är superfin. Det blir bra.
Bilder på festligheterna lär dyka upp på facebook, dock inte från mig för jag hade ingen kamera med.
Sova igen några timmar ska jag nu. Natti
fredag 25 september 2009
Och såhär lät det igår
"Efter-seminarie-fest"
Mentalt retarderad?
'Lisa', jag kan inte suuuuuga!!
Flegmatisk?
Skjut inte brevbäraren!!!
Tacos och vin. Diverse under-bälter-ämnen avhandlade. Mer vin. Sällskapsspel och Singstar. Vilken supertorsdag!!
I love thos chicks!
Your cruel device
Your blood, like ice
One look could kill
My pain, your thrill
I want to love you but I better not touch
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much
I want to taste you but your lips are venomous poison
Youre poison running through my veins
Youre poison,
I dont want to break these chains
På repeat in my brain. SINGSTAR IS THE SHIT!!!!
Mentalt retarderad?
'Lisa', jag kan inte suuuuuga!!
Flegmatisk?
Skjut inte brevbäraren!!!
Tacos och vin. Diverse under-bälter-ämnen avhandlade. Mer vin. Sällskapsspel och Singstar. Vilken supertorsdag!!
I love thos chicks!
Your cruel device
Your blood, like ice
One look could kill
My pain, your thrill
I want to love you but I better not touch
I want to hold you but my senses tell me to stop
I want to kiss you but I want it too much
I want to taste you but your lips are venomous poison
Youre poison running through my veins
Youre poison,
I dont want to break these chains
På repeat in my brain. SINGSTAR IS THE SHIT!!!!
I tisdags lät det såhär
"Håll dina fördommar för dig själv, kärring!"
Fruktansvärt oproduktiv dag. Jag skulle ha pluggat, men det gick inget vidare. Istället hittar jag på alla möjliga ursäkter. Jag har till och med dammsugit. Jag menar... jag måste vara knäpp!!
Väntar med spänning på mail. Ja, jag har mailat till kattakuten. Och de ska titta ut en liten kisse till mig. Åh vad jag saknar en liten hårboll som kryper upp i ens knä om kvällen! Hoppas hoppas det funkar!
Igår spenderades två timmar i skolan, med en föreläsning som gav mer bu än bä. Föreläsningen handlade om kommunikation. Mellan människor i allmänhet och mellan vårdpersonal och patienter i synnerhet. Vid ett tillfälle visade föreläsaren en bild för oss. Bilden föreställde en läkare, en pensionär, en invandrarkvinna och en byggarbetare. Så sa hon: ’Här kan det bli problem i kommunikationen mellan läkare och de olika patientgrupperna. Eftersom läkaren ofta har en bakgrund med föräldrar som också är akademiker, så pratar denna ett helt annat språk än de övriga’. När hon sen sa att barn till arbetare har sämre ordföråd än barn till akademiker, ja då höll jag på att explodera.
För det första, alla som går på universitet har INTE föräldrar som också gjort det. För det andra, det är läkarens skyldighet att prata så att patienten förstår. Det är oftast inget problem. Det är i vissa fall, där läkaren helt enkelt är ett jävla rötägg som detta inte fungerar. För det tredje, mitt ordföråd är minst lika bra, om inte bättre än många av dessa pompösa brats som glider med på en räkmacka bara för pappa är läkare. Detta till trots att mina föräldrar är simpla bönder och grovarbetare med endast grundskolan i bagaget.
Man blir mörkrädd att personer som är universitetslärare faktiskt har såna fördomar. Tur man har vett att inte tro blint på folks ord.
Sedan fick jag iallfall lugna ner nerverna med lunch tillsammans med Lina och Sofie. Sofie och jag gick på stan, provade femtioelva par skor och fikade i timmar. Så skönt med vettiga människor att prata av sig med! Tack vänner!
Fruktansvärt oproduktiv dag. Jag skulle ha pluggat, men det gick inget vidare. Istället hittar jag på alla möjliga ursäkter. Jag har till och med dammsugit. Jag menar... jag måste vara knäpp!!
Väntar med spänning på mail. Ja, jag har mailat till kattakuten. Och de ska titta ut en liten kisse till mig. Åh vad jag saknar en liten hårboll som kryper upp i ens knä om kvällen! Hoppas hoppas det funkar!
Igår spenderades två timmar i skolan, med en föreläsning som gav mer bu än bä. Föreläsningen handlade om kommunikation. Mellan människor i allmänhet och mellan vårdpersonal och patienter i synnerhet. Vid ett tillfälle visade föreläsaren en bild för oss. Bilden föreställde en läkare, en pensionär, en invandrarkvinna och en byggarbetare. Så sa hon: ’Här kan det bli problem i kommunikationen mellan läkare och de olika patientgrupperna. Eftersom läkaren ofta har en bakgrund med föräldrar som också är akademiker, så pratar denna ett helt annat språk än de övriga’. När hon sen sa att barn till arbetare har sämre ordföråd än barn till akademiker, ja då höll jag på att explodera.
För det första, alla som går på universitet har INTE föräldrar som också gjort det. För det andra, det är läkarens skyldighet att prata så att patienten förstår. Det är oftast inget problem. Det är i vissa fall, där läkaren helt enkelt är ett jävla rötägg som detta inte fungerar. För det tredje, mitt ordföråd är minst lika bra, om inte bättre än många av dessa pompösa brats som glider med på en räkmacka bara för pappa är läkare. Detta till trots att mina föräldrar är simpla bönder och grovarbetare med endast grundskolan i bagaget.
Man blir mörkrädd att personer som är universitetslärare faktiskt har såna fördomar. Tur man har vett att inte tro blint på folks ord.
Sedan fick jag iallfall lugna ner nerverna med lunch tillsammans med Lina och Sofie. Sofie och jag gick på stan, provade femtioelva par skor och fikade i timmar. Så skönt med vettiga människor att prata av sig med! Tack vänner!
Ett val
Nu har jag änligen, efter mycket funderande startat en blogg. Det kan tyckas konstigt med det var inget lätt beslut. Att veta att folk läser är på ett sätt en kick, och det jag egentligen vill. Men samtidigt skapar det prestationsångest och en liten rädsla bosätter sig i mitt bröst.
Rädsla för att folk ska uppfatta mina texter som knäppa. För det är inte alltid i dagboksform jag skriver. Texterna kan uppdaga sig som dikter, små mörka historier ur min hjärna eller uppslupna berättelser om helgens fester. Det tenderar att göra folk förvirrade över vad som är sant och inte. Ni får helt enkelt använda era geniknölar och försöka sålla i allt pretantiöst svammel. Mitt liv är egentligen ganska ointressant. Jag skriver för min egen skull och det som vill komma ut får göra det.
Så enjoy. Eller förvånas. Eller hånskratta. Jag struntar i vilket, så länge jag slipper veta.
Rädsla för att folk ska uppfatta mina texter som knäppa. För det är inte alltid i dagboksform jag skriver. Texterna kan uppdaga sig som dikter, små mörka historier ur min hjärna eller uppslupna berättelser om helgens fester. Det tenderar att göra folk förvirrade över vad som är sant och inte. Ni får helt enkelt använda era geniknölar och försöka sålla i allt pretantiöst svammel. Mitt liv är egentligen ganska ointressant. Jag skriver för min egen skull och det som vill komma ut får göra det.
Så enjoy. Eller förvånas. Eller hånskratta. Jag struntar i vilket, så länge jag slipper veta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
